Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 885-886 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patetico ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adopterade barn, sina sonbarn, sonsöners barn
o. s. v., alldeles oberoende af dessas ålder och
samhällsställning (deremot förefanns ingen patria
potestas öfver dotterbarn, sondotters barn o. s. v.,
ej häller öfver utom äktenskapet födda barn, med
mindre de sedan legitimerats). I början var denna makt
mycket vidsträckt och innefattade hufvudsakligen 1)
rätt att för begången förbrytelse döma descendenten
till döden och låta verkställa domen; 2) rätt att
sälja honom till trål och att utlemna honom till den,
mot hvilken han förbrutit sig, i fall pater familias
ej ville betala vederbörlig skadeersättning; 3)
rätt att öfverlemna honom till adoption af en annan
pater familias; 4) eganderätt till allt, hvad han
förvärfvade. Enligt de tolf taflornas lagar var
likväl en son, som fadern tre gånger sålt till trål,
fri från faderns patria potestas och blef sjelf pater
familias. Detta lagstadgande, från början utan tvifvel
afsedt att utgöra ett korrektiv mot fadersväldets
alltför stora missbruk, gaf emellertid anledning
till det hos romarna under många århundraden enda
möjliga sätt, hvarpå pater familias kunde frigöra
(emancipera) sin descendent från sin potestas. Detta
tillgick så, att sonen af honom inför pretor eller
annan auktoriserad ämbetsman tre gånger såldes
till slaf åt en tredje person och lika många gånger
åter frigafs, sista gången af fadern, sedan denne
återköpt honom, på det fadern skulle öfver sonen
få den, i synnerhet för arfsförhållanden vigtiga,
patronatsrätt, som tillkom förre egare öfver af dem
frigifna trälar. Sedan detta skett, var sonen fri
från patria potestas, men förlorade också dermed
ursprungligen sin arfsrätt efter fadern. Dotter och
barnbarn behöfde blott säljas en gång. Ända till
slutet af 5:te årh. e. Kr. var detta det enda möjliga
emancipationssättet. Vid denna tid infördes ett annat,
och Justinianus (6:te årh.) upphäfde omsider den
gamla, redan då ur bruk komna formen samt stadgade,
att emancipation fick ske genom en enkel anmälan i
laga form för vederbörande magistratsperson. Äfven
till sin innebörd modifierades patria potestas
betydligt genom den senare romerska lagstiftningen
(under kejsaretiden). Faderns rätt att döma barnen
till döden afskaffades; hans rätt att sälja dem
inskränktes i högsta grad. Äfven hans rätt till deras
egendom inskränktes, genom den bestämmelsen att sonen
hade full eganderätt till allt, som han i statens
tjenst förvärfvat (hans peculium militare). Likaså
fastställdes flere fall, då patria potestas, äfven
oberoende af faderns vilja, upphörde, t. ex. då sonen
(eller sonsonen) erhållit vissa högre ämbeten och
värdigheter, en grundsats, som utan nämnvärda undantag
var för den äldre lagstiftningen främmande. – Patria
potestas har sin förklaring och sin utgångspunkt i den
romerska familjens stränga slutenhet under husfaderns
öfvervälde. På den romerska rättens utveckling har
den i förening och i vexelverkan med beslägtade
institutioner, såsom adoption, testamente m. fl.,
utöfvat ett i hög grad vigtigt inflytande. Den är,
åtminstone i sina strängare och egentligare former,
något för denna rätt öfver hufvud specifikt. I den
germanska rätten finnes den ej, åtminstone ej i
någon mening, som ens tillnärmelsevis påminner om
den romerska. L. H. Å.

Patriarkalisk (af patriark, se d. o.), som
är utmärkande för de forntida patriarkerna;
som påminner om de okonstlade sederna och det
harmoniska samfundslifvet under den patriarkaliska
l. förment gyllene tidsåldern; landsfaderlig,
handhafd med mild myndighet, utan att vara bunden
af laga bestämmelser. – Patriarkat, en patriarks
värdighet eller ämbete; det område, som förvaltas af
en patriark.

Patriarkalkors. Se Kors.

Patriarker (Grek. patriarches, »ärkefader»,
stamfader) kallas det förhistoriska menniskoslägtets
urfäder och det israelitiska folkets stamfäder allt
intill Jakobs tolf söner. – Sedan föreståndarna för
de judiska synedrierna i Tiberias och i Babylon
redan antagit detta ärenamn, öfvergick det till den
kristna kyrkan, hvarest först samtliga biskopar,
sedan företrädesvis biskoparna i Konstantinopel,
Alexandria, Antiochia och Jerusalem buro
detsamma. Patriarkalvärdigheten, hvars uppkomst stod
i sammanhang med behofvet af större centralisation,
än hvad metropolitanförfattningen innebar, gafs
på det första ekumeniska mötet i Nicaea (325) åt
biskoparna i Rom, Alexandria och Antiochia, hvilka
hade flere provinser eller metropolitandieceser
under sin andliga öfveruppsigt. Denna patriarktitel
antogs dock aldrig af den romerske biskopen, som
icke ville erkänna sin likställighet med de öfrige
patriarkerna, utan sedan 5:te årh. i stället kallade
sig påfve (papa). På det 2:dra ekumeniska mötet,
i Konstantinopel 381, erhöll dervarande biskop
patriarkvärdighet och på mötet i Chalcedon (451) äfven
den dermed förenade myndigheten. Denna bestod deri
att patriarken såsom den högste kyrklige ämbetsmannen
skulle inom sitt område bekräfta metropoliternas val
och inviga dem i ämbetet, kalla diecesens biskopar
till synoder och der leda deras förhandlingar samt i
högsta instansen afgöra till honom hänskjutna mål,
särskildt klagomål öfver en metropolit. Mötet i
Chalcedon stiftade äfven ett femte patriarkat, i
det biskopen i Jerusalem upphöjdes i patriarkernas
eller, såsom de äfven benämndes, exarkernas
led. Patriarkalförfattningen tillhörde egentligen den
österländska kyrkan, men äfven i vesterlandet finna
vi biskoparna af Venezia, Aquileja och Lissabon bära
patriarktitel. Åtskilliga schismatiska kyrkosamfund,
såsom armeniernas, abessinernas, jakobiternas och
maroniternas, hafva sina egna patriarker. År 1589 fick
den ryska kyrkan, som förut egt den s. k. ekumeniske
patriarken i Konstantinopel till högste styresman,
en egen patriarkstol upprättad i Moskva, men år
1702 lemnades denna af Peter den store obesatt,
i det han förklarade sig sjelf för ryska kyrkans
öfverhufvud. – I figurl. mening betyder ordet patriark
en till hög ålder kommen ärevördig och enkel man,
som lefver älskad och lycklig i skötet af sin talrika
familj. H. W. T.

Patricier (Lat. patricii l. stundom endast patres,
plur. af pater, fader) betecknade hos romarna
medlemmarna af den äldre adeln. Skriftställarnas
uppgifter om dennas uppkomst äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>