Hoppa till innehÄllet

Mary Rose

FrÄn Wikipedia
Ej att förvÀxla med Mary Roos.
Mary Rose
Mary Rose under konservering i Portsmouth
Mary Rose under konservering i Portsmouth
AllmÀnt
Typklass/KonstruktionKarack
Historik
BestÀlld1509
KölstrÀckt1510
Sjösattjuli 1511
ÖdeKantrade under slaget vid Solentsundet 19 juli 1545. BĂ€rgades i oktober 1982, nu ett museifartyg.
Tekniska data
BreddCirka 12 m
DjupgÄendeOkÀnt
TonnageCirka 500 ton (700–800 efter 1536)
KraftkÀlla9 eller 10 segel, 4 master
BestyckningVarierade under skeppets tjÀnstgöring (se Bestyckning)

Mary Rose var en karack som tillhörde den engelska flottan under Henrik VIII under första hÀlften av 1500-talet. Efter 33 Ärs tjÀnst mot franska, bretagniska och skotska styrkor deltog skeppet i sitt sista slag den 19 juli 1545. I tÀten för ett anfall mot franska galÀrfartyg sjönk Mary Rose i Solentsundet mellan Isle of Wight och det engelska fastlandet, inom synhÄll för Southsea Castle, den fÀstning utanför Portsmouth dÀr Henrik VIII sjÀlv befann sig. Mary Rose ÄterupptÀcktes 1971 och bÀrgades i oktober 1982 i ett av de kostsammaste och mest komplicerade marinarkeologiska projekten nÄgonsin. Trots att skeppet till stor del brutits ned av erosion och biologiska angrepp har de kvarvarande delarna ett ovÀrderligt historiskt vÀrde som en tidskapsel frÄn det tidiga 1500-talets England.

UtgrĂ€vningen och bĂ€rgningen av Mary Rose har blivit en milstolpe inom det marinarkeologiska fĂ€ltet som har sin motsvarighet endast i bĂ€rgningen av det svenska 1600-talsskeppet Vasa 1957–1961. Bland de bĂ€rgade fynden fanns bland annat vapen, skeppsutrustning och ett stort antal föremĂ„l som besĂ€ttningen anvĂ€nde sĂ„vĂ€l ombord som till vardags. MĂ„nga av föremĂ„len Ă€r unika och har försett forskare med ovĂ€rderliga insikter i allt frĂ„n sjökrigföring till musikhistoria. Efter bĂ€rgningen 1982 pĂ„börjades konserveringen av den bevarade delen av skeppet och en stor samling vĂ€lbevarade föremĂ„l. En stor del av dessa föremĂ„l visas i det nĂ€rbelĂ€gna Mary Rose Museum. En ny byggnad för skeppet öppnades 2013 dĂ€r en avslutande period av försiktig lufttorkning tog vid.[1] Först 2016 blev det möjligt för allmĂ€nheten att se hela skeppet genom panoramafönster och frĂ„n en balkong som nĂ„s via en luftsluss.[2]

Mary Rose var under fyra Ärtionden av sporadiskt krig ett av de största örlogsfartygen i den engelska flottan. Samtidigt var hon ett av de tidigaste exemplen pÄ ett specialbyggt segelfartyg som enbart anvÀndes i krig, men aldrig som handelsfartyg. Hon var bevÀpnad med tunga kanoner som kunde riktas genom kanonportar, en relativt ny uppfinning. Teoretiskt var hon Àven ett av de första fartygen som kunde avfyra bredsidor, Àven om linjetaktiken, den taktik som utnyttjade denna möjlighet i strid, Ànnu inte var uppfunnen. Det finns ett flertal förklaringar till att skeppet sjönk, dessa grundar sig pÄ historiska kÀllor, historiska kunskaper om 1500-talets skeppsbygge och Àven praktiska experiment. Den exakta orsaken till förlisningen Àr dock Àn idag oklar pÄ grund av motstridiga vittnesmÄl och brist pÄ avgörande fysiska bevis.

Historisk bakgrund

[redigera | redigera wikitext]
PortrÀtt av Henrik VIII frÄn 1509, Äret dÄ han blev kung.

Vid slutet av 1400-talet var England ett relativt litet kungadöme i den europeiska periferin. De stora militÀra segrarna mot de franska kungarna i hundraÄrskriget lÄg i det förflutna; endast den mindre enklaven vid Calais Äterstod som en pÄminnelse om de engelska kungarnas franska besittningar. Rosornas krig, ett utdraget inbördeskrig mellan slÀkterna York och Lancaster var nyligen avslutat och den segrande Henrik VII hade etablerat huset Tudor, den nya engelska kungadynastin. Henrik V:s omfattande upprustning av den engelska flottan hade dock inte tagits upp av nÄgon av hans efterföljare och mellan 1422 och 1509 byggdes endast sex krigsskepp av den engelska kronan. Flottor som tillhörde enskilda adelsmÀn eller andra grupperingar var ofta större, mer vÀlutrustade och effektivare Àn de som tillhörde den kungliga centralmakten. Den allians som slöts mellan Bretagne och Frankrike genom giftermÄlet mellan Karl VIII och Anna av Bretagne 1491 stÀllde ocksÄ England inför en strategiskt svÄr situation pÄ landets södra flank, som hotade ett flertal viktiga handelsrutter. Trots detta lyckades Henrik under sin regeringstid upprÀtthÄlla en lÄng fred samt en liten, men slagkraftig kunglig flotta.[3]

De europeiska stormakterna i början av den tidigmoderna perioden var Frankrike, Tysk-romerska riket och Spanien. Samtliga tre hade gĂ„tt i krig som allierade i ligan i Cambrai 1508. Till en början hade den gemensamma fienden varit republiken Venedig, men 1511 vĂ€nde man sig mot Frankrike som den heliga ligan. England hade nĂ€ra ekonomiska band till Spanien genom Spanska NederlĂ€nderna och den unge Henrik ville Ă„stadkomma lika storslagna militĂ€ra framgĂ„ngar som hans medeltida föregĂ„ngare lyckats med vid Agincourt och Crecy under hundraĂ„rskriget mot Frankrike. År 1509, sex veckor efter sitt trontilltrĂ€de, gifte sig Henrik med den spanska prinsessan Katarina av Aragonien och gick med i ligan i avsikt att utkrĂ€va sina historiska ansprĂ„k som kung av Frankrike sĂ„vĂ€l som England. Under 1511 var Henrik i samma allians som sin svĂ€rfar Ferdinand II av Aragonien, pĂ„ve Julius II och den tysk-romerske kejsaren Maximilian I.[4]

Den mindre flotta som Henrik Àrvde frÄn sin far bestod av endast tvÄ större skepp, karackerna Regent och Sovereign (bÄda namnen med betydelsen "Regenten"). Bara nÄgra mÄnader efter Henriks trontilltrÀde bestÀlldes de tvÄ stora krigsskeppen Mary Rose och Peter Pomegranate ("Peter GranatÀpple", Àven kÀnt som Peter) pÄ runt 500 respektive 450 ton. Vilken av kungarna som faktiskt bestÀllde skeppen Àr inte klarlagt; byggnationen började under Henrik VIII:s regeringstid, men en upprustning av flottan kan ha planerats redan innan. Det var dock Henrik VIII som sÄg till att skeppen byggdes och det var ocksÄ han som beordrade att ett antal större skepp skulle byggas, bland annat det stora Henry Grace à Dieu ("Henrik av guds nÄde") pÄ över 1000 ton, som i folkmun fick namnet Great Harry ("Store Harry").[5] Fram mot 1520-talet hade Henrik lagt grunden för den permanenta kungliga flotta, ofta kallad Navy Royal, som den moderna brittiska flottan Royal Navy hÀrstammar frÄn.[6]

Byggnation

[redigera | redigera wikitext]
The Embarkation of Henry VIII at Dover. En mÄlning frÄn 1540 till minnet av Henriks resa till Camp du Drap d'Or 1520. Fartygen i mÄlningen Àr utrustade med dekorativa trÀpaneler som var lika de som anvÀndes pÄ Mary Rose, Àven om de aldrig anvÀndes i krig.

Bygget av Mary Rose pÄbörjades 1510 i Portsmouth och hon sjösattes i juli 1511. Skeppet bogserades sedan till London och utrustades dÀr med dÀck, rigg och bevÀpning. Mary Rose utrustades dÄ ocksÄ med flaggor, vimplar och bulsaner (kraftigt förlÀngda vimplar som vajade överst pÄ masterna) som var mÄlade eller broderade i bjÀrta fÀrger.[7]

Att bygga ett fartyg av Mary Rose storlek var ett omfattande projekt, som krÀvde stora mÀngder material av hög kvalitet. Framför allt krÀvdes stora mÀngder ekvirke. Den totala mÀngden timmer som krÀvdes kan endast uppskattas eftersom bara ungefÀr en tredjedel av skeppet ÄterstÄr.[8] En uppskattning Àr att det krÀvdes ungefÀr 600 stora ekar, vilket motsvarar cirka 16 hektar skog. De enorma trÀd som tidigare hade varit vanliga i Europa och pÄ Brittiska öarna var i början av 1500-talet mer sÀllsynta. Timret behövde dÀrför hÀmtas frÄn större omrÄden i södra England. De största trÀdetaljerna i skeppet var av ungefÀr samma storlek som de som anvÀndes i taken pÄ de största högmedeltida katedralerna. En obearbetad planka som utgjorde de yttre skalet pÄ skrovet skulle ha vÀgt nÀrmare 300 kilogram och dÀcksbalkarna under batteridÀcket nÀrmare 750 kilogram.[9]

Den vanligaste förklaringen till skeppets namn har varit att det var uppkallat efter Henrik VIII:s syster, Maria (Mary) Tudor, och rosen som utgjorde Tudordynastins emblem.[10] Enligt historikerna David Childs, David Loades och Peter Marsden saknas dock bevis för detta. Det normala vid den tiden var att fartyg fick fromma kristna namn, en vĂ€steuropeisk tradition med lĂ„nga anor, eller att man associerade dem till regenten; Grace Dieu, ("Guds nĂ„d") och Holighost ("Helige Ande") hade varit vanliga skeppsnamn sedan 1400-talet och fartygen i den tidiga Tudorflottan hade namn som Regent ("Regenten") och Three Ostrich Feathers ("De tre strutsfjĂ€drarna" – Ă„syftande kronprinsens emblem). Jungfru Maria har föreslagits som en troligare namne, och hon var ocksĂ„ förknippad med rosen som mysticistisk symbol. Namnet pĂ„ systerskeppet Peter Pomegranate stöder denna hypotes, eftersom hon troligen uppkallats efter Petrus, den kristna kyrkans frĂ€mste apostel och den förste pĂ„ven, samt granatĂ€pplet, som ingick i drottning Katarinas personliga emblem. Enligt Childs, Loades och Marsden uppkallades de tvĂ„ fartygen, som byggdes samtidigt, dĂ€rför troligen efter det regerande kungaparet.[11]

Konstruktion

[redigera | redigera wikitext]
Mary Rose avbildad i Anthonyrullen som visar den typiska profilen för en karack med höga "kastell" i för och akter. Antalet kanoner Àr inte helt korrekt men illustrationen ger ÀndÄ förhÄllandevis rÀttvisande bild av hur skeppet sÄg ut.

Mary Rose var byggd som en karack med höga för- och akterkastell med ett öppet mellandÀck i mitten. Ovanför vattenlinjen smalnade skrovet inÄt för att kompensera för kanonernas vikt pÄ de övre dÀcken och gjorde det svÄrare att borda skeppet i strid.[12] Eftersom skrovet inte bevarats i sin helhet har det varit svÄrt att bestÀmma mÄnga av skeppets grundlÀggande mÄtt med nÄgon större sÀkerhet. Skeppet var cirka tolv meter brett vid dess vidaste punkt och kölen Àr 32 meter, men skeppets totala lÀngd frÄn för till akter Àr mer osÀker.[13]

SjĂ€lva skrovet hade fyra nivĂ„er som avdelades av tre dĂ€ck. Terminologin för skeppsdĂ€ck var pĂ„ 1500-talet Ă€nnu inte standardiserad, sĂ„ de termer som anvĂ€nds hĂ€r Ă€r översĂ€ttningar av de som anvĂ€nts av Mary Rose Trust i sina publikationer.[14] LĂ€ngst ner i hĂ„lskeppet, det vill sĂ€ga utrymmet ovanför kölen, lĂ„g köket, eller kabyssen, dĂ€r maten tillagades. Precis akter om kabyssen fanns sockeln för stormasten, en försĂ€nkning i mitten av kölsvinet precis ovanför kölen, och bredvid lĂ€nspumpens sump, hĂ„ligheten dĂ€r det vatten som i nĂ„gon mĂ„n alltid lĂ€ckte in i dĂ„tidens trĂ€skepp samlades (slagvattnet). För att göra skeppet stabilare förvarades barlasten mellan spanten i hĂ„lskeppet, och hĂ€r förvarades ocksĂ„ en del förnödenheter. Även det lĂ€gst belĂ€gna dĂ€cket ovanför hĂ„lskeppet, trossdĂ€cket, anvĂ€ndes som förvaringsutrymme för allt frĂ„n mat och dryck till reservsegel och ammunition.

Det som ÄterstÄr av Mary Rose's skrov. Man kan tydligt se samtliga dÀck och Àven det lilla som ÄterstÄr av det lÀgsta dÀcket i akterkastellet.

Ovanför trossdÀcket lÄg batteridÀcket som bar upp de tyngsta kanonerna. Skrovet vid batteridÀck hade sju kanonportar pÄ varje sida, alla med tunga luckor som var vattentÀta nÀr de stÀngdes. BatteridÀcket var det översta dÀcket som var drevat, tÀtat med tjÀra och repat tÄgvirke, och alltsÄ vattentÀtt. LÀngs batteridÀckets sidor under för- och akterkastellet lÄg hytter som man tror har tillhört timmermannen, barberaren, lotsen och kanske Àven konstapeln (artillerichefen) och nÄgra av officerarna. Det översta dÀcket i skrovet var vÀderdÀcket. BatteridÀcket var avsett för strid, utan nÄgra kÀnda avdelningar utöver hytterna, med en blandning av tunga och lÀtta vapen om vartannat. Det öppna mellandÀcket var helt tÀckt av ett grovmaskigt nÀt som var avsett att försvÄra bordning.[15] Trots att vÀldigt lite av vÀderdÀcket Àr bevarat anses det troligt att det var hÀr, under akterkastellet, som större delen av besÀttningen Ät och sov. En drÀneringsrÀnna akterut har identifierats som en piss-dale ("pissrÀnna"), som fungerade som ett komplement till toaletterna som troligen fanns i den helt eroderade fören.[16]

De bĂ„da kastellen hade ytterligare dĂ€ck, men eftersom nĂ€stan ingenting av dem Ă„terstĂ„r har man varit tvungen att rekonstruera dem med hjĂ€lp av historiska kĂ€llor. Samtida skepp av liknande storlek registrerades med tre dĂ€ck i bĂ€gge kastellen. Även om det inte gĂ„r att belĂ€gga med fysiska bevis sĂ„ ger illustrationer i den samtida Anthonyrullen och dess inventarier av vapen stöd för denna tolkning.[17]

Tidigt i utgrÀvningen av vraket trodde man att Mary Rose ursprungligen hade varit klinkbyggd, att bordlÀggningen bestod av överlappande brÀdor, eller bord, som bar upp det mesta av skeppets tyngd. Eftersom det Àr mycket svÄrt att kombinera klinkbygge med kanonportar utan att försvaga konstruktionen, antog man att skeppet byggts om till kravell, bordlÀggning dÀr brÀdorna lÄg sida mot sida och dÀr konstruktionen bars upp av invÀndiga bjÀlkar och vertikala spant.[18] Senare undersökningar visade att det bara var delar av akterkastellet som hade en konstruktion med överlappande brÀdor, dock inte nÄgon Àkta klink.[19]

Segel och rigg

[redigera | redigera wikitext]
Ett urval av de mÄnga block som hittades ombord Mary Rose.

Av riggen pÄ Mary Rose ÄterstÄr sÄ gott som enbart de lÀgre delarna av vanten, de vertikala repen som stabiliserar masterna i sidled, och man har istÀllet förlitat sig pÄ avbildningar i Anthonyrullen och en inventarielista frÄn 1514 för att fÄ en uppfattning om hur seglen var utformade. Mary Rose hade sammanlagt nio, kanske tio, segel fördelade pÄ fyra master och ett bogspröt: (förmasten) och stormasten hade tvÄ respektive tre fyrkantiga rÄsegel; den första av de tvÄ mesanmasterna hade ett trekantigt latinsegel och ett rÄsegel och bakom denna fanns en sÄ kallad "bonaventura" med ett latinsegel och möjligtvis ocksÄ ett mindre rÄsegel; samt en blinda pÄ bogsprötet.[20] Enligt avbildningen i Anthonyrullen (se överst i artikeln) var Àndarna pÄ rÄrna, bommarna som de fyrkantiga rÄseglen var fÀsta vid, utrustade med dubbla, böjda knivar med skarp egg pÄ insidan, sÄ att de skulle skada ett fientligt fartygs rigg och segel vid nÀrstrid.[21]

Det finns omdömen om hur Mary Rose seglade frÄn samtida kommentatorer. I mars 1513 tÀvlade hon tillsammans med nio andra skepp i the Downs vÀster om Kent. Hon vann tÀvlingen och amiral Edward Howard beskrev henne efterÄt i entusiastiska ordalag som "det Àdlaste segelskeppet i kristedomen i denna stund".[22] NÀr hon nÄgra Är senare seglade mellan Dover och the Downs kommenterade viceamiral William Fitzwilliam att bÄde Heny Grace à Dieu och Mary Rose seglade stadigt i hÄrd sjö och att det var svÄrt att avgöra vilket av dem som var det bÀsta skeppet.[23] Moderna experter har varit mer skeptiska till hennes egenskaper som segelfartyg och anser att hon, som andra samtida fartyg, var nÀstan helt oförmögen att kryssa mot vinden, och representanter för Mary Rose Trust har i vissa fall liknat Mary Rose seglingsegenskaper vid "en vÄt höstack".[24]

Bestyckning

[redigera | redigera wikitext]
En illustration frÄn 1470-talet ur en fransk upplaga av Froissartkrönikan som förestÀller slaget vid Sluys 1340. HÀr syns tydligt att betoningen vid medeltida taktik till sjöss lÄg helt pÄ nÀrstrid.

Mary Rose Ă€r ett skepp som byggdes i en övergĂ„ngsfas inom sjökrigstaktiken. Ända sedan de första örlogsflottorna under antiken hade man utkĂ€mpat krig till sjöss i stort sett som pĂ„ land – med nĂ€rstridsvapen och pilbĂ„gar, men pĂ„ rörliga trĂ€plattformar istĂ€llet för fast mark. införandet av eldvapen pĂ„ skepp var en viktig utveckling, men det dröjde flera hundra Ă„r innan de pĂ„ allvar började Ă€ndra taktiken till sjöss.[25] Allt eftersom kanonerna blev mer hĂ„llbara och kunde ta kraftigare krutladdningar ökade möjligheterna att tillfoga fartyg sĂ„vĂ€l som manskap betydande skador. Kanonportar i bordlĂ€ggningen Ă€r belagda 1501, ungefĂ€r ett Ă„rtionde innan Mary Rose byggdes.[26] Till en början anvĂ€ndes kanonportarna för tunga pjĂ€ser som placerades lĂ€ngst akterut, men snart spred sig kanonportarna Ă€ven till sidorna; man hade dĂ€rmed möjliggjort de första bredsidorna,[27] samordnade salvor frĂ„n samtliga kanoner lĂ€ngs ena sidan pĂ„ ett fartyg. Till att börja med var dock kanonerna lĂ€ngs sidan inte riktade Ă„t samma hĂ„ll, varför de inte kunde anvĂ€ndas för samtidig beskjutning av samma mĂ„l. De var alltsĂ„ Ă€nnu avsedda att avfyras var för sig och inte i samordnade salvor.[28] Taktiken under 1500-talet och lĂ„ngt in pĂ„ 1600-talet var fortfarande inriktad pĂ„ att lĂ€gga upp ett effektivt försvar mot de fruktade galĂ€rerna. Dessa var roddfartyg utrustade med tunga kanoner i fören som lĂ„g fasta – man riktade genom att vĂ€nda hela fartyget mot sitt mĂ„l. Trots att de var mindre sjödugliga och sĂ„rbara för bordning frĂ„n segelfartyg med betydligt högre fribord var galĂ€rerna ett allvarligt hot Ă€ven mot de största segelfartygen eftersom de kunde rikta tunga pjĂ€ser som lĂ„g nĂ€ra vattenlinjen med stor precision oavsett vĂ€derlek. Krut och svĂ„righeterna att med större precision rikta tunga kanoner pĂ„ ett skepp i rörelse bidrog ocksĂ„ till att sjöstridstaktik under 1500-talet hade ett tydligt fokus pĂ„ nĂ€rstrid och bordning för att uppnĂ„ seger.[29]

Kanoner

[redigera | redigera wikitext]
TvÄ slangor (culverins) och tvÄ halvkartoger (demi-cannons) frÄn Mary Rose utstÀllda pÄ Mary Rose Museum.

Eftersom Mary Rose byggdes under en period av omvÀlvande förÀndringar inom det tunga artilleriet bestod hennes bevÀpning av en blandning av gamla och nya typer av kanoner. De tunga styckena var en blandning av Àldre smidda jÀrnkanoner och nyare gjutna bronskanoner, som varierade i storlek, rÀckvidd och utformning. Större jÀrnkanoner tillverkades av stavar eller stÀnger som löddes ihop till en cylinder för att forma ett eldrör. Man förstÀrkte sedan cylindern genom att krympa jÀrnringar runt den. De smidda jÀrnkanonerna var bakladdade och satt monterade pÄ lavetter som tillverkades av urholkade almstockar med endast ett hjulpar, och i vissa fall helt utan hjul som en sorts slÀde. Bronskanonerna var gjutna i ett stycke och satt pÄ lavetter med tvÄ hjulpar av den typ som skulle anvÀndas i nÀstan oförÀndrad form Ànda in pÄ 1800-talet. Bakladdarna av smitt jÀrn var billigare att tillverka och lÀttare att ladda, men höll inte heller lika kraftiga krutladdningar som bronskanonerna, och kunde dÀrför inte skjuta lika lÄngt. Till bronskanonerna anvÀnde man i allmÀnhet kanonkulor av jÀrn som var mer lÀmpade för att slÄ igenom skeppsskrov pÄ lÀngre avstÄnd. JÀrnkanonerna Ä andra sidan laddades med kulor av sten som splittrades nÀr de trÀffade och kunde slÄ upp stora hÄl i fiendens skrov. BÄda kanontyperna kunde ocksÄ laddas med en mÀngd olika sorters ammunition som var till för att sarga riggen, skeppets lÀttare strukturer eller besÀttningen.[30]

De olika typerna av ammunition hade sÀrskilda syften: runda kanonkulor av sten eller jÀrn anvÀndes mot skeppsskrov, stÄnglod och kedjelod kunde riva sönder segel och skada riggen och kartescher fyllda med vassa flintaflisor hade en förödande inverkan pÄ oskyddat manskap.[31] Moderna kopior av en bronskanon och ett "portstycke" (port piece) i jÀrn har visat att de kunde skjuta igenom trÀ av samma tjocklek som Mary Roses bordlÀggning pÄ ett avstÄnd pÄ ca 90 meter. "Portstycket" visade sig vara sÀrskilt vÀl lÀmpat för att slÄ upp stora hÄl i trÀ med stenkulor och orsakade ocksÄ stor skada nÀr det avfyrade skrot eller smÄsten pÄ nÀra hÄll.[32]

En stor andel av bevÀpningen pÄ Mary Rose bestod av mindre jÀrnkanoner som kunde riktas och avfyras för hand av en person. Den vanligaste typen var en base ("bas"), en sorts mickhake, monterad pÄ en micka, ett gaffelformat stöd som kunde rotera i alla riktningar. Man antar de utgjorde bestyckningen i övre delarna av kastellen. NÀst vanligast var skrotstycken (hailshot pieces), smÄ mynningsladdare med rektangulÀra eldrör och en "fena" pÄ undersidan som kunde anvÀndas för att lÀgga an vapnet mot relingen för att lÄta den ta rekylen. TvÄ typer av mindre kanoner benÀmnda top pieces ("mÀrsstycken") finns omnÀmnda I Anthonyrullen frÄn 1546, men ingen av dem har pÄtrÀffats. Troligen var de ocksÄ mickhakar, men var avsedda att monteras i mÀrskorgarna för att kunna skjuta ner pÄ fiendens dÀck.[33]

En slanga (culverin) av brons i förgrunden och en gjutjÀrnskanon i bakgrunden av samma typ som fanns ombord Mary Rose nÀr hon sjönk. UtstÀllning vid Fort Nelson i Portsmouth i England.

Mary Rose genomgick ett antal förĂ€ndringar i bestyckning under sin levnadstid. Det finns tre bevarade nedteckningar av hennes kanoner frĂ„n 1514, 1540 och 1546.[34] I kombination med arkivmaterial frĂ„n arsenalen i Towern visar kĂ€llorna hur uppstĂ€llningen av kanonerna förĂ€ndrades i takt med att tekniken utvecklades och nya klassifikationer uppfanns. År 1514 bestod bestyckningen mestadels av mindre pjĂ€ser. Endast en handfull ur den första uppsĂ€ttningen var kraftiga nog att slĂ„ hĂ„l i ett skeppsskrov och de flesta kanonerna monterades pĂ„ sjĂ€lva skeppskonstruktionen istĂ€llet för pĂ„ rörliga lavetter. Under 1540 hade bevĂ€pningen pĂ„ Mary Rose, liksom i Towern, förĂ€ndrats radikalt. Det fanns nu ett antal olika gjutna bronskanoner samt de tyngre "portstyckena" i smitt jĂ€rn, och bĂ„da krĂ€vde rörliga lavetter, hade betydligt lĂ€ngre rĂ€ckvidd och kunde Ă„samka andra skepp allvarliga skador. En analys av bevĂ€pningen 1514 i kombination med tecken pĂ„ att skeppet byggdes om nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ 1530-talet tyder pĂ„ att kanonportarna pĂ„ batteridĂ€cket inte var pĂ„tĂ€nkta nĂ€r Mary Rose fĂ€rdigstĂ€lldes i början av 1510-talet.[35]

Handvapen

[redigera | redigera wikitext]
NÄgra av de sÄ kallade testikeldolkar (engelska: bollock daggers, av skaftets likhet med testiklar) som bars av manskap och officerare. Av de flesta ÄterstÄr bara handtaget medan bladet rostat bort eller finns kvar endast dÀr de reagerat med andra Àmnen och bildat nya kemiska föreningar.

Som försvar mot bordning hade Mary Rose en stor uppsÀttning nÀrstridsvapen bestÄende frÀmst av pikar och hillebarder, Ätminstone 150 av vardera sorten enligt Anthonyrullen, nÄgot som i stort bekrÀftats av utgrÀvningarna. SvÀrd och dolkar fanns inte med i de officiella förrÄdslistorna, men har hittats i stora mÀngder eftersom de var vanliga som personliga tillhörigheter.[36]

Totalt fanns Àven 250 lÄngbÄgar (varav 172 har Äterfunnits) och 4000 pilar samt armskydd och andra föremÄl som anvÀndes av bÄgskyttar.[37] I Tudortidens England var trÀning med lÄngbÄge fortfarande obligatoriskt för alla vuxna mÀn, och trots att fÀltartilleri och handeldvapen redan var vanliga pÄ slagfÀlten, anvÀndes lÄngbÄgar fortfarande i stor utstrÀckning. PÄ Mary Rose kunde bÄgskyttarna endast skjuta frÄn stÀllningar bakom de avtagbara trÀpanelerna pÄ mellandÀcket, eller frÄn de övre dÀcken i kastellen. Att man, som tidigare antaget, skulle ha gett kanonbesÀttningarna understöd genom att sikta genom kanonportarna Àr uteslutet eftersom takhöjden under dÀck var för lÄg för att kunna spÀnna bÄgen. Det fanns bÄgar i olika storlekar för olika syften. LÀttare bÄgar var lÀmpligare för precisionsskytte medan de tyngre kunde anvÀndas för att skjuta eldpilar.[38]

Inventarielistorna frÄn 1514 och 1546 innehöll ocksÄ förteckningar över flera hundra stora pilar och krukor med oslÀckt kalk som skulle ha kastats frÄn mÀrskorgarna ned pÄ fiendens dÀck, men inga spÄr av dessa har Äterfunnits. Av de 50 handeldvapen som nÀmns i Anthonyrullen har man Äterfunnits trÀstockar frÄn fem luntlÄsmusköter och fragment av ytterligare elva. De var tillverkade frÀmst i Italien, och en del i Tyskland. I förrÄden fann man ocksÄ ett antal exemplar av en ovanlig typ av vapen som bestod av en trÀsköld med ett mindre eldvapen monterat i mitten, pÄ engelska kallat gunshield (ungefÀr "pistolsköld").[39]

BesÀttning

[redigera | redigera wikitext]
BesÀttning enligt samtida kÀllor[40]
TidpunktsoldatersjömÀnkanonbesÀttningarövrigasumma
Sommaren 1512 41120612022729
Oktober 1512 ?1202020160
1513 ?200??200?
1513 ?1026?108?
1522? 126244302400
1524 18520020?405?
1545/46[41] 18520030?415?

Under skeppets 33-Ă„riga karriĂ€r sĂ„g bemanningen pĂ„ Mary Rose mycket olika ut. BesĂ€ttningen kunde vara flera hundra i krig medan den kunde minskas till en minimibesĂ€ttning pĂ„ sjutton man eller fĂ€rre i fredstid och nĂ€r skeppet lĂ„g i reserv.[42] I genomsnitt var antalet besĂ€ttningsmĂ€n runt 185 soldater, 200 sjömĂ€n, 20–30 artillerister plus ett mindre antal specialister som barberare, trumpetare och amiralsstaben, totalt runt 400–450 man. NĂ€r skeppet deltog i landsĂ€ttningar eller rĂ€der, som pĂ„ sommaren 1512, kunde antalet soldater öka till nĂ„got över 400 med totalt över 700 man ombord. Redan med den vanliga besĂ€ttningen pĂ„ cirka 400 var skeppet överbefolkat, och med ytterligare soldater skulle trĂ€ngseln ha varit högst pĂ„taglig.[43]

Viceamiral George Carew, som omkom pÄ Mary Rose nÀr hon sjönk; samtida oljemÄlning av Hans Holbein den yngre.

VÀldigt lite Àr kÀnt om identiteten pÄ de mÀn som tjÀnstgjorde pÄ Mary Rose genom Ären, Àven vad gÀller officerarna, trots att de tillhörde aristokratin. TvÄ amiraler och fyra kaptener som tidigare ingÄtt i Mary Rose besÀttning (inklusive Edward och Thomas Howard som hade tjÀnstgjort i bÄda dessa kapaciteter) Àr kÀnda frÄn arkivmaterial och Àven namnet pÄ nÄgra skeppare, purser, konstaplar och nÄgra andra specialister.[44] Det stora flertalet, sjömÀn, soldater och artillerister, har förblivit okÀnda. De enda direkta spÄr den sista besÀttningen lÀmnade efter sig var sina egna kvarlevor som man kunnat analysera med hjÀlp av osteologiska metoder. En uppskattning av besÀttningens sammansÀttning har dock kunnat göras med hjÀlp av samtida skriftliga kÀllor. Mary Rose hade en kapten, en skeppare som ansvarade för dÀcksbesÀttningen, en purser som var ansvarig för löner och skeppets ekonomi, en högbÄtsman som var kaptenens andreman, minst en timmerman, en lots som skötte navigeringen och en kock. Samtliga hade en eller flera medhjÀlpare. Ombord fanns ocksÄ en barberare som tog hand om sjuka och skadade tillsammans med en lÀrling och eventuellt ocksÄ en yngre barberare.[45] Den enda person som dog i förlisningen som man identifierat med sÀkerhet Àr viceamiralen George Carew. McKee, Stirland och andra har ocksÄ utsett Roger Grenville, far till Richard Grenville som tjÀnstgjorde pÄ Revenge under Elisabet I:s styre, som kapten, men kÀllornas tillförlitlighet pÄ den punkten har ifrÄgasatts av Marsden.[46]

Samtliga i besĂ€ttningen var mĂ€n, de flesta unga vuxna. Vissa var inte mer Ă€n 11–13 Ă„r gamla, och majoriteten (81%) var under 30. De var mestadels engelsmĂ€n, troligen frĂ„n sydvĂ€stra England, och mĂ„nga hade följt sina husbönder in i flottans tjĂ€nst.[45] Det fanns ocksĂ„ ett antal personer som kom frĂ„n kontinentala Europa. En av ögonvittnena som överlevde förlisningen var flamlĂ€ndare och lotsen var troligen fransman. Analys av syreisotoper i de omkomnas tĂ€nder har ocksĂ„ visat att ett antal individer kom frĂ„n Sydeuropa.[47] Överlag var de starka och vĂ€lnĂ€rda mĂ€n, Ă€ven om deras skelett bĂ€r tydliga spĂ„r av barnsjukdomar och ett hĂ„rt och slitsamt liv. Benen har ocksĂ„ spĂ„r av lĂ€kta frakturer, troligen orsakade av olyckor ombord.[48]

Det saknas skriftliga kÀllor över vilka typer av soldater och sjömÀn som fanns ombord pÄ Mary Rose, men de cirka 300 lÄngbÄgarna och tusentals pilar tyder pÄ att det fanns en ansenlig andel lÄngbÄgsskyttar. Undersökningen av skeletten visade pÄ att det fanns en oproportionerlig andel individer med os acromiale pÄ skulderbladen. Man kÀnner idag till denna Äkomma frÄn bÄgskyttar pÄ elitnivÄ som orsakas av upprepad belastning av muskler i armarna och skuldrorna, i synnerhet i vÀnster arm eftersom en bÄgskytt spÀnner bÄgen mot den. Bland de som omkom Àr det högst sannolikt att det fanns ett flertal som hade övat med lÄngbÄge sedan barnsben och kunde ha varit ombord i egenskap av specialister.[49]

En grupp pÄ sex skelett Äterfanns i en grupp kring en tvÄ ton tung bronskanon pÄ batteridÀck mot fören. Alla utom en av dessa individer var starka och muskulösa mÀn (den sista kan ha haft i uppgift att hÀmta ammunition och krut). De hade alla Àgnat sig Ät att dra och skjuta tunga föremÄl, nÄgot som man vet eftersom flera av deras ryggkotor hade vÀxt samman genom ossifikation, benbildning. Den hÀr gruppen har preliminÀrt beskrivits som en fullstÀndig kanonbesÀttning som dog vid sin post.[50]

MilitÀr historik

[redigera | redigera wikitext]

Första franska kriget

[redigera | redigera wikitext]
En samtida mÄlning av CordeliÚre och Regent vid slaget vid Brest.

Mary Rose deltog i strid för första gÄngen 1512. Spanien och England avsÄg att genomföra gemensamma flottaktioner mot Frankrike. Engelska fartyg skulle ta sig an franska och bretagniska flottor i Engelska kanalen medan spanska styrkor anföll i Biscayabukten och följde upp med landanfall över grÀnsen mot Gascogne. Den dÄ 35-Ärige Edward Howard blev utsedd till överamiral i april och utsÄg Mary Rose till sitt flaggskepp. Hans första uppdrag var att avvÀrja hotet frÄn den franska flottan mellan England och Spaniens nordkust sÄ att spanska styrkor kunde landsÀttas vid grÀnsen mot Frankrike vid Fuentarabia. Hans flotta bestod av arton fartyg, bland dem de stora Regent och Peter Pomegranate, med mer Àn 5000 man. Howards rÀd ledde till att man tog tolv bretagniska fartyg och under fyra dagar utkÀmpade mindre landaktioner i Bretagne och brÀnde ett stort antal byar.[51]

Flottan ÄtervÀnde till Southampton i juni dÀr den besöktes av kung Henrik. I augusti seglade flottan mot Brest dÀr den pÄtrÀffade en stor gemensam, men illa samordnad fransk-bretagnisk flottstyrka. Den engelska styrkan gick till anfall med ett av de stora skeppen i tÀten (enligt Marsden Mary Rose) och tvingade de franska fartygen pÄ flykt med hÄrd beskjutning. Det bretagniska flaggskeppet CordeliÚre gjorde dock motstÄnd och bordades av det mer Àn tusen ton tunga Regent. Av en olyckshÀndelse eller genom den bretagniska besÀttningens ovilja att stryka flagg och ge upp sitt fartyg fattade krutförrÄdet pÄ CordeliÚre eld och resulterade i en vÄldsam explosion. Regent blev allvarligt skadad, brann ner och sjönk. Runt 180 engelsmÀn rÀddade sig genom att kasta sig i havet och endast en handfull bretagnare överlevde bara för att tas till fÄnga. Kaptenen pÄ Regent, 600 soldater och sjömÀn, den franska överamiralen och stÄthÄllaren av staden Morlaix dog, vilket gjorde att hÀndelsen blev omtalad i flera samtida historiebeskrivningar och krönikor.[52] 11 augusti brÀnde engelsmÀnnen 27 franska skepp, tog ytterligare fem fartyg och följde upp genom att landsÀtta styrkor nÀra Brest för att utföra rÀder och ta fÄngar. Men rÄkade ut för stormar och tvingades att söka skydd först i Dartmouth i Cornwall och sen gÄ till Southampton för reparationer.[53]

VÄren 1513 utsÄg Howard Äterigen Mary Rose till sitt flaggskepp för en flottexpedition mot Frankrike. PÄ vÀg mot sitt mÄl deltog Mary Rose i en tÀvling mot andra skepp dÀr hon utsÄgs till ett av de snabbaste och manöverdugligaste av de stora segelfartygen i den engelska flottan (för detaljer, se "Segel och rigg"). Den 11 april anlÀnde Howards styrka till farvattnen utanför Brest samtidigt som en mindre fiendeflotta satte sig i sÀkerhet tillsammans med den franska huvudstyrkan i Brests vÀlbefÀsta hamn. FransmÀnnen hade ocksÄ blivit förstÀrkta av galÀrfartyg frÄn Medelhavet. Dessa lyckades ocksÄ sÀnka ett engelskt fartyg och tillfogade ett annat allvarliga skador. Howard landsatte styrkor i nÀrheten av Brest för att komma Ät de franska styrkorna landvÀgen, dock utan framgÄng, och vid det hÀr laget började han fÄ ont om proviant. I ett nÀstan desperat försök att tvinga fram en seger tog han 25 april befÀl över en mindre styrka av smÄ roddfartyg som han ledde i ett djÀrvt frontalanfall pÄ de franska galÀrfartygen. Howard lyckades nÄ den franska amiralens, Prégent de Bidoux, skepp tillsammans med en liten grupp mÀn. Den franska besÀttningen satte dock upp ett styvt försvar och lyckades skÀra av trossarna mellan de franska och engelska fartygen. Howard blev kvar pÄ det franska skeppet, avskuren frÄn sina mannar, och dödades omedelbart av galÀrbesÀttningen.[54]

En gravyr frÄn 1500-talet som förestÀller karacker, med stora likheter med Mary Rose, som anfalls av lÀttmanövrerade galÀrer; av Frans Huys efter Pieter Bruegel den Àldre, ca 1561.

Demoraliserade av förlusten av sin ledare och lidande av en akut brist pÄ proviant ÄtervÀnde flottan till Plymouth. Thomas Howard, Edwards Àldre bror, fick ta över posten som amiral och gick uppdraget att genomföra ett nytt anfall pÄ Bretagne. Flottan kunde dock inte genomföra detta pÄ grund av ofördelaktiga vindar och svÄrigheter i att fÄ fram tillrÀckligt med förnödenheter till fartygen; flottan, tillsammans med Mary Rose, övervintrade dÀrför i Southampton. I augusti gick Skottland ut i krig pÄ den franska sidan, men led ett förkrossande nederlag vid slaget vid Flodden 9 september 1513. Ett uppföljande anfall i början av 1514 understöddes av en flotta dÀr Mary Rose ingick, men utan nÄgra kÀnda drabbningar. Franska och engelska rÀder avlöste varandra under sommaren 1514, men utan att man lyckades Ästadkomma nÄgot, och bÄda sidor var vid det laget utmattade. Till hösten var kriget över och ett fredsfördrag slöts, förseglat med ett giftermÄl mellan Henriks syster, Mary Tudor, och den franske kungen Ludvig XII.[55]

Efter freden placerades Mary Rose i reserv och lades upp för rutinunderhÄll tillsammans med systerfartyget Peter Pomegranate i juli 1514. Under 1518 utfördes reparationer och drevning (vattentÀtning) och fartyget försÄgs med en minimibesÀttning som bodde pÄ skeppet fram till 1522. Skeppet Ätertogs under en kort tid i aktiv tjÀnst i samband med Henrik VIII:s fÀrd över Engelska kanalen till mötet med Frans I vid mötet som gÄtt till historien under namnet "Field of the Cloth of Gold" i juni 1520.[56]

Andra franska kriget

[redigera | redigera wikitext]
Henry VIII avbildad av Hans Holbein den yngre 1536–37.

1522 befann sig Henrik Äterigen i krig med Frankrike genom sin allians med den tysk-romerske kejsaren Karl V. Tanken var att anfalla pÄ tvÄ fronter med en engelsk framstöt i norr. Mary Rose deltog i överföringen av trupptransporter i juni 1522 och vid erövringen av den bretagniska hamnen Morlaix 30 juni. Flottan seglade sedan hem och Mary Rose övervintrade i Dartmouth.[57] Kriget rasade till 1525 och Äterigen gav sig Skottland in pÄ den franska sidan. Trots att Charles Brandon var nÀra att ta Paris 1523, lyckades man inte med nÄgra större framgÄngar i vare sig Frankrike eller Skottland. I och med att den franska armén krossades vid slaget vid Pavia 24 februari 1525 och Frans I tillfÄngatogs av Karl V:s styrkor var kriget i praktiken avslutat utan betydande engelska framgÄngar eller erövringar.[58]

I reserv

[redigera | redigera wikitext]

Mary Rose hölls i reserv 1522-45. Hon drevades Ă€n en gĂ„ng och reparerades under sommaren 1527 i en nygrĂ€vd docka vid Portsmouth. Även hennes storbĂ„t reparerades. Det finns dock nĂ€stan ingen kvarvarande dokumentation över vad som hĂ€nde med skeppet mellan 1528 och 1539. Ett dokument skrivet av Thomas Cromwell 1536 anger att Mary Rose och sex andra skepp "gjordes nya" (were made new) under den tiden han tjĂ€nade kung Henrik, Ă€ven om det Ă€r oklart vad denna formulering egentligen betydde. I ett senare dokument frĂ„n januari 1536, författat av en anonym tjĂ€nsteman, anges att Mary Rose och nĂ„gra andra skepp blev "nygjorda". En modern datering av delar av skeppet bekrĂ€ftar att betydande reparationer utfördes nĂ„gon gĂ„ng under 1535 eller 1536. I sĂ„ fall skulle det ha sammanfallit med det kontroversiella beslutet att upplösa de engelska klostren, nĂ„got som gav ett avsevĂ€rt, om Ă€n tillfĂ€lligt, finansiellt tillskott till kronans finanser.[59] Vad reparationerna bestod i Ă€r dĂ€remot inte kĂ€nt och inte heller exakt hur stora de var. MĂ„nga forskare, Ă€ven Margaret Rule som ansvarade för det arkeologiska arbetet under bĂ€rgningen, utgick i början frĂ„n att man byggde om skeppet frĂ„n klink till kravell och att det var först 1536 som skeppet fick den utformning det hade nĂ€r det sjönk. Marinarkeologen Peter Marsden har senare hĂ€vdat att Mary Rose troligen ursprungligen byggdes med en rundad akter, snarare Ă€n en platt akterspegel, och utan kanonportar pĂ„ batteridĂ€ck.[60]

Tredje franska kriget

[redigera | redigera wikitext]
PortrÀtt av den franske amiralen Claude d'Annebault, befÀlhavare för den franska flottan som anföll Isle of Wight; François Clouet, januari 1535.

Henriks allt mer invecklade giftermÄl, den hÄrdhÀnta och oortodoxa upplösningen av de katolska klostren och konfiskeringen av kyrkans egendom retade upp bÄde pÄven och katolska hÀrskare över hela Europa, vilket ledde till att England blev alltmer isolerat. Henrik hade 1544 kommit överens med kejsar Karl V att de tillsammans skulle anfalla Frankrike. Engelska styrkor erövrade Boulogne i september, men med stora förluster och efter att Karl hade uppnÄtt sina mÄl och upprÀttat en separatfred i Crépy stod England ensamt kvar i kriget mot Frankrike.[61] I maj 1545 hade fransmÀnnen samlat ihop en stor flotta vid floden Seines mynning med avsikt att landsÀtta trupper pÄ engelsk mark. Uppskattningar av hur stor styrkan var har varierat; mellan 123 och 300 fartyg enligt franska kÀllor; upp till 226 segelfartyg och galÀrer enligt krönikören Edward Hall. Utöver den massiva flottstyrkan samlades 50 000 man vid Havre de Grùce. Mot detta stod en engelsk styrka pÄ 160 fartyg och 12 000 man under John Dudley redo i Portsmouth tidigt i juni. Innan den franska flottan seglade försökte man genomföra ett förebyggande men föga framgÄngsrikt anfall i mitten av juni. I början av juli seglade den franska styrkan under amiral Claude d'Annebault mot England och tog sig in i Solentsundet 16 juli utan motstÄnd med 128 skepp. Henrik hade 80 skepp som kunde sÀttas emot den franska styrkan, inklusive flaggskeppet Mary Rose. Men eftersom man var i kraftigt underlÀge vad gÀller tunga galÀrer, de fartyg som var som mest effektiva i det skyddade Solendsundet, drog sig den engelska styrkan in i Portsmouth hamn.[62]

Slaget vid Solentsundet

[redigera | redigera wikitext]

Den engelska styrkan hade en nordlig vind mot sig och var oförmögen att manövrera. 19 juli avancerade de franska galÀrerna mot den orörliga engelska flottan och hotade att sÀnka en mindre engelsk styrka pÄ tretton mindre roddfartyg, de enda som kunde sÀttas in mot galÀrerna. Efter ett tag vÀnde vinden mot syd och segelfartygen kunde Àntligen gÄ till anfall.[63] TvÄ av de största fartygen, Henry Grace Dieu och Mary Rose, ledde anfallet pÄ de franska galÀrerna, men mitt i anfallet gick nÄgot allvarligt fel. I striden med galÀrerna krÀngde Mary Rose plötsligt Ät styrbord och vatten rusade in genom de öppna kanonportarna pÄ batteridÀck.[64] BesÀttningen kunde inte korrigera den plötsliga slagsidan och kunde bara rÀdda sig genom att rusa mot vÀderdÀcket medan skeppet sjönk. Den kraftiga lutningen gjorde att utrustning, ammunition, tunnor och kistor kom i rörelse och förvÀrrade kaoset. Den massiva tegelugnen pÄ kabyssens babordssida kollapsade och den tillhörande kopparkitteln med kapacitet pÄ 360 liter kastades upp pÄ trossdÀcket ovanför.[65] Vissa av kanonerna rÀnde fritt, slog i styrbordssidan och försvÄrade flykt eller krossade mÀn i deras vÀg. De som inte blev skadade eller dödade av lösa föremÄl var tvungna att snabbt ta sig upp till de övre dÀcken, nÄgot som var sÀrskilt svÄrt för dem som bemannade kanonerna pÄ batteridÀck eller hÀmtade ammunition och vapen nere pÄ trossdÀck och i hÄlskeppet. Positioneringen av mÀnskliga kvarlevor pÄ skeppet tyder pÄ att stegarna som band samman de olika dÀcken förvandlades till flaskhalsar för det flyende manskapet. Det som gjorde att förlisningen förvandlades till en mÀnsklig tragedi var det nÀt som tÀckte vÀderdÀcket över mellandÀcket och akterkastellets översta dÀck. Med undantag för dem som befann sig i riggen och i mÀrsarna (plattformarna i masterna) fastnade de flesta som lyckades ta sig upp pÄ dÀck under nÀtet som skulle skydda mot bordning; mÀnnen kunde se ytan och sina kamrater ovanför, men kunde inte ta sig igenom, och drogs ned med det sjunkande skeppet. Av en besÀttning pÄ över 400 undkom endast 35, en katastrofal förlustsiffra pÄ över 90 procent.[66]

Cowdraygravyren, en kopia av en mĂ„lning som skildrade slaget vid Solentsundet. Den nyligen förlista Mary Rose’ stor- och förmast kan ses sticka upp ur vattnet i mitten av gravyren med vrakdelar och kroppar som flyter omkring samtidigt som överlevande klamrar sig fast vid mĂ€rskorgarna.

Orsaker till förlisningen

[redigera | redigera wikitext]

Samtida beskrivningar

[redigera | redigera wikitext]
Southsea Castle, platsen varifrÄn Henrik VIII bevittnade Mary Roses förlisning.

Flera beskrivningar av förlisningen har bevarats för eftervĂ€rlden. Den enda som Ă€r samtida Ă€r ett vittnesmĂ„l frĂ„n en överlevande flamlĂ€ndare som dokumenterades i ett brev skrivet av det tysk-romerska rikets ambassadör till England Van der Delft den 24 juli. Enligt den anonyme flamlĂ€ndaren hade Mary Rose avfyrat alla kanonerna pĂ„ ena sidan och höll pĂ„ att vĂ€nda för att avfyra kanonerna pĂ„ den andra sidan, men mitt i vĂ€ndningen rĂ„kade hon ut för en kraftig vind, krĂ€ngde Ă„t sidan och tog in vatten genom kanonportarna.[67] Tre Ă„r efter förlisningen berĂ€ttar Hallkrönikan att skeppet sjunkit av "för mycket dĂ„rskap [
] eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lĂ„gt, lĂ€mnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, sĂ„ att nĂ€r skeppet skulle vĂ€nda, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt".[68]

LÄngt senare upprepades förklaringen att fartyget hade krÀngt för mycket nÀr hon vÀnt och att de öppna kanonportarna beseglade hennes öde. En biografi över George Carews bror Peter Carew, skriven av John Hooker nÄgon gÄng efter 1575 anger samma orsak, men la ocksÄ till att besÀttningen bar del av skulden. Biografin hÀvdar att George Carew hade mÀrkt att Mary Rose varit mÀrkbart instabil sÄ fort man satt segel den dagen. Gawen Carew, farbror till George hade seglat förbi i sitt eget skepp under slaget för att höra sig för om lÀget pÄ brorsonens fartyg. Han fick till svar "att han hade en typ av hjon som han inte kunde styra".[69] I motsats till övriga vittnesmÄl angav Martin du Bellay, en fransk kavalleriofficer som deltog i slaget, att Mary Rose hade blivit sÀnkt av franska kanoner.[70]

Moderna teorier

[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste förklaringen bland moderna historiker Àr att skeppet var instabilt av en rad olika anledningar. NÀr en stark bris fyllde seglen mitt i en vÀndning visade sig de öppna kanonportarna vara livsfarliga; skeppet fylldes med vatten och kantrade.[71] En variant av den hÀr teorin har framförts av Coates och förklarar varför ett örlogsfartyg som varit i tjÀnst i flera decennier utan att förolyckas, och deltagit i sjöslag utanför den stormiga bretagniska atlantkusten, plötsligt gick under; skeppet hade helt enkelt samlat pÄ sig sÄ mycket extra vikt genom Ären att det till slut blivit sjöodugligt.[72] Att skeppet höll pÄ att vÀnda för att man hade avfyrat samtliga kanoner pÄ ena sidan har ifrÄgasatts av Marsden, efter undersökningar av de kanoner som bÀrgats sÄvÀl under 1800-talet som pÄ 1900-talet. Kanoner frÄn bÄda sidor hade i samtliga fall laddningarna intakta i loppet. Det hÀr har Marsden tolkat som att nÄgot annat skulle kunna ha gÄtt snett, eftersom man kan utgÄ frÄn att en erfaren besÀttning skulle ha stÀngt kanonportarna innan en potentiellt riskabel vÀndning.[73]

De senaste undersökningarna av Mary Rose ger stöd Ät teorin att hon genomgick en radikal ombyggnation och tyder pÄ att modifikationerna var för stora för att hon skulle vara sjöduglig. Marsden har framkastat att ytterligare tunga kanoner tyngde ner skeppets djupgÄende sÄ mycket att vattenlinjen var mindre Àn en meter frÄn kanonportarna pÄ batteridÀck.[74]

Peter Carews pĂ„stĂ„ende om bristande disciplin bland besĂ€ttningen har fĂ„tt stöd av James Watt, före detta chefslĂ€kare vid Royal Navy, med hĂ€nvisning till att dysenteri hĂ€rjade i Portsmouth, nĂ„got som kan ha gjort sjömĂ€nnen oförmögna att hantera skeppet ordentligt.[75] Historikern Richard Barker har Ă€ven framkastat att besĂ€ttningen visste att skeppet var en dödsfĂ€lla och helt enkelt ordervĂ€grade.[76] Marsden har pĂ„pekat att Carews biografi inte överensstĂ€mmer med vad sĂ„vĂ€l franska som engelska ögonvittnen Ă„tergivit av hĂ€ndelseförloppet. Den anger ocksĂ„ att det fanns över 700 man ombord, en uppseendevĂ€ckande hög siffra. Den Ă„terger ocksĂ„ hĂ€ndelser som lĂ„g flera decennier tillbaka i tiden och kan dĂ€rför ha försetts med mer dramatiska detaljer.[77] Martin du Bellays pĂ„stĂ„ende att franska galĂ€rer sĂ€nkte Mary Rose har beskrivits som "en hovmans vittnesmĂ„l" av den franske marinhistorikern Maurice de Brossard. du Bellay och hans tvĂ„ bröder stod bĂ„da kung Frans I nĂ€ra och du Bellay hade mycket att vinna pĂ„ att framstĂ€lla förlisningen som en fransk seger. Även om engelska kĂ€llor ocksĂ„ bör anses partiska sĂ„ hade de ingenting att tjĂ€na pĂ„ att förklara förlisningen med inkompetent sjömanskap snarare Ă€n att medge att de fruktade galĂ€rerna vunnit en förvĂ€ntad seger.[78]

Dominic Fontana, en geograf vid University of Portsmouth, har givit stöd Ät du Bellays version med utgÄngspunkt frÄn hur slaget avbildats i Cowdraygravyren och en modern GIS-analys (geografisk informationssystem) av platsen för slaget. Genom att bestÀmma positionen för de tvÄ flottorna och sedan göra hypotetiska berÀkningar av Mary Rose sista manövrar har Fontana kommit till slutsatsen att skeppet trÀffades av kanoneld frÄn galÀrerna nÀra vattenlinjen, tagit in vatten och blivit instabilt. Fontana har tolkat skeppets nÀstan rakt nordliga riktning vid förlisningen som ett sista desperat försök att sÀtta skeppet pÄ grund pÄ Spitbank nÄgra hundra meter norrut, men att det kantrade innan man nÄdde grundet. Den hÀr teorin har delvis stötts av Alexzandra Hildred, en av experterna som arbetat med Mary Rose, Àven om hon har föreslagit att nÀrheten till grundet vid Spitbank snarare talar för skeppet förolyckades vid ett försök att göra en skarp gir för att undvika att gÄ pÄ grund.[79]

Praktiska experiment

[redigera | redigera wikitext]

What sank the Mary Rose, en dokumentÀr producerad 2000 för brittiska Channel 4, försökte att faststÀlla orsakerna till förlisningen genom att utföra praktiska experiment med skalenliga modeller av skeppet lastade med metalltyngder för att simulera trupper ombord. De första experimenten visade att Mary Rose klarade att gira pÄ det sÀttet som ögonvittnena beskrivit utan att gÄ omkull. Men nÀr man ocksÄ lÀt en flÀkt simulera en stark bris krÀngde skeppet kraftigt, kanonportarna pÄ batteridÀck kom under vatten och modellen sjönk pÄ nÄgra sekunder. De praktiska experimenten kunde visa pÄ ett hÀndelseförlopp som nÀra följde det som ögonvittnen uppgett, i synnerhet hur snabbt skeppet gick under.[80]

Mary Rose som vrak

[redigera | redigera wikitext]
Charles Brandon, Henrik VIII svÄger, som ledde den misslyckade bÀrgningsoperationen i augusti 1545.

Redan nÄgra dagar efter förlisningen beordrade riksrÄdet William Paget att man skulle bÀrga skeppet, och Charles Brandon, svÄger till kung Henrik, tog ansvar för operationen. BÀrgningen följde de gÀngse metoderna för hur man hÀmtade upp skepp som sjunkit i grunda vatten: kraftiga trossar hakades pÄ vraket och gjordes fast i tvÄ holkar, Àldre skepp som inte lÀngre var seglingsbara. Vid ebb spÀnde man repen med hjÀlp av gÄngspel och nÀr det blev flod höjde sig holkarna tillsammans med det sjunkna skeppet. Man kunde sedan bogsera in dem mot nÄgot grundare vatten och upprepa hela proceduren tills man lyckats fÄ hela vraket ovanför vattenytan sÄ att man kunde tÀta och pumpa ur vatten.[81]

En lista över nödvĂ€ndig utrustning sammanstĂ€lldes till 1 augusti och inkluderade förutom de kraftiga trossarna, gĂ„ngspel, tjugo taljor och enorma mĂ€ngder talg för att smörja repen. De tvĂ„ skeppen som skulle anvĂ€ndas som holkar var Jesus of LĂŒbeck och Samson, bĂ„da med en drĂ€ktighet pĂ„ 700 ton och av ungefĂ€r samma storlek som Mary Rose. Arbetet skulle frĂ€mst skötas av venetianska bĂ€rgare med hjĂ€lp av engelska sjömĂ€n. Brandon var sĂ„ övertygad om att man skulle nĂ„ framgĂ„ng att han försĂ€krade kungen om att det bara skulle dröja nĂ„gra dagar innan Mary Rose Ă„ter igen skulle flyta. Optimismen visade sig dock ogrundad. Eftersom skeppet hade lagt sig till rĂ€tta pĂ„ sidan i en vinkel av 60 grader mot styrbord var det till stor del begravd i den leriga sjöbottnen. Det gjorde det nĂ€stan helt omöjligt att dra trossar under skrovet och krĂ€vde betydligt större lyftkraft. Ett försök att fĂ€sta trossarna vid stormasten tycks ha lett till att den bröts av eller helt slets ur sin sockel i kölsvinet.[82]

Illustration frÄn ett verk om bÀrgning frÄn 1734 som visar den traditionella metoden för att bÀrga vrak med hjÀlp av ankare och uttjÀnta skepp, eller holkar, som pontoner, samma teknik som anvÀndes i mitten i England pÄ 1500-talet.

Man lyckades endast bĂ€rga segel, rigg, kanoner och andra lösa föremĂ„l. Minst tvĂ„ bĂ€rgningslag fick betalt för att ha bĂ€rgat ytterligare kanoner under 1547 och 1549.[83] Trots att det första bĂ€rgningsförsöket misslyckades fanns det 1546 Ă€nnu visst hopp om att kunna ta upp Mary Rose. Det var under det Ă„ret som hon presenterades som ett av den engelska flottans frĂ€msta skepp i den sĂ„ kallade Anthonyrullen. NĂ€r man till slut gav upp hoppet att kunna bĂ€rga skeppet Ă€r inte kĂ€nt. Det kan ha skett i samband med Henrik VIII:s död i januari 1547 eller kanske sĂ„ sent som 1549 dĂ„ de sista kanonerna bĂ€rgades.[84] Man mindes Mary Rose in i Elisabet I:s regeringstid, och enligt en av hennes amiraler, William Monson (1569–1643), kunde man under klara dagar urskilja vraket vid ebb.[85]

Nedbrytning

[redigera | redigera wikitext]

Efter förlisningen bildade det sjunkna skeppet en barriÀr som angreps av strömmarna Solentsundet. Inom kort grÀvde det strömmande vattnet tvÄ diken pÄ bÀgge sidor om vraket medan sediment och sjögrÀs byggdes upp inuti skrovet. Vid den uppÄtvinklade babordssidan grÀvde strömmarna upp ett lÄngt smalt dike och ett bredare dike vid den mestadels begravda styrbordssidan. Sand och partiklar i strömmarna eroderade sakta ned de delar av skeppet som inte var tÀckta med lera. Samtidigt angrep svampar, bakterier och trÀÀtande skaldjur skeppet och mollusker, sÀrskilt skeppsmasken Teredo navalis, bröt raskt ned bordlÀggning och bÀrande element. De utsatta delarna av skeppet försvagades gradvis och kollapsade. Babordssidan och dess innehÄll föll ned i de tvÄ dikena och ner i sjÀlva skeppet och andra sveptes bort av strömmarna. Efter att de utsatta delarna av skeppet brutits ned och kollapsat jÀmnades platsen med sjöbottnen och tÀcktes med flera lager sediment. Under 1500-talet bildades en hÄrd skorpa av lera och snÀckskal över det som fanns kvar av skeppet, vilket stabiliserade vrakplatsen och 1500-talslÀmningarna. Ytterligare lager av bottenslam tÀckte platsen under 1700- och 1800-talen, men förÀndringar i strömriktning och tidvatten blottade emellanÄt delar av vraket, vilket ledde till att man av en slump upptÀckte det 1836 och det Àven bidrog till att man Äterfann det 1971.[86]

ÅterupptĂ€ckt under 1800-talet

[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1836 rÄkade en grupp pÄ fem fiskare fÄ sina nÀt intrasslade i delar av Mary Rose skrov som stack upp frÄn havsbotten. De bestÀmde sig för att kalla in en dykare som kunde hjÀlpa dem med att fÄ bort undervattenshindret. 10 juni samma Är blev sÄledes Henry Abinett den första mÀnniska att se Mary Rose pÄ nÀstan 300 Är. Senare anlitades tvÄ andra professionella dykare, John Deane och William Edwards för att ta itu med problemet. Med hjÀlp av en nyligen uppfunnen gummidykardrÀkt och dykarhjÀlm av metall började Deane och Edwards att undersöka vraket och bÀrga föremÄl. Förutom bjÀlkar, plankor och andra trÀföremÄl, samt ett flertal lÄngbÄgar, tog de upp ett antal kanoner av jÀrn och brons som senare sÄldes till Board of Ordnance ("tygkollegiet") för över 220 pund. Detta ledde till en dispyt mellan Deane (som ocksÄ fÄtt med sin bror Charles i projektet), Abinett och fiskarna som stött pÄ vraket. FrÄgan löstes till slut genom att fiskarna fick del av intÀkterna frÄn försÀljningen av nÄgra av kanonerna. Deane fick exklusiva bÀrgningsrÀttigheter pÄ bekostnad av Abinett. Vraket identifierades snart som Mary Rose tack vare inskriptioner pÄ en av bronskanonerna som var tillverkad 1537.[87]

Akvarell med tvĂ„ perspektiv av en slanga (sling) av smitt jĂ€rn som vilade pĂ„ en lavett med en hjulaxel samt en del av eldröret pĂ„ en liknande kanon. Den hĂ€r illustrationen ingĂ„r i en serie av akvareller som gjordes för att dokumentera de fynd som gjordes av bröderna Deane 1836–40.

Identifieringen av skeppet ledde till ett stort intresse frÄn allmÀnheten och gjorde de bÀrgade föremÄlen hett eftertraktade pÄ antikvitetsmarknaden. Vid den tiden fanns inte tekniken för att konservera föremÄl som legat under vatten under lÄng tid och mÄnga av dem förstördes. Men ett stort antal föremÄl blev trots det dokumenterade i blyertsskisser och akvareller som finns bevarade. John Deane avslutade bÀrgningsarbetet pÄ Mary Rose 1836 men Äteruptog det 1840, och dÄ med nya och betydligt mer destruktiva metoder. Med hjÀlp av utrangerade granater fyllda med krut sprÀngde sig Deane in i delar av vraket. Granatfragment och rester av sprÀngkratrar hittades under utgrÀvningarna pÄ 1970-talet, men det fanns inga bevis för att Deane lyckades trÀnga igenom de lager som hade förseglat 1500-talslÀmningarna. Deane uppgav dÀremot att han hade lyckats bÀrga en lÀnspump och den nedre delen av stormasten, varav bÀgge mÄste ha befunnit sig inne i skeppet. BÀrgningen av mindre trÀföremÄl, exempelvis lÄngbÄgar, tyder pÄ att Deane faktiskt lyckades trÀnga igenom det lager som bildats under Tudorperioden, Àven om detta ifrÄgasatts av Margaret Rule, chef för den arkeologiska utgrÀvningen pÄ 1970-talet. Tidningsartiklar om Deanes dykningar i oktober 1840 uppgav att skeppet var klinkbyggt, men eftersom detta endast gÀller akterkastellet sÄ har en alternativ förklaring framförts: Deane tog inte igenom det övre lagret av snÀckskal och hÀrdad lera som tÀckte större delen av skeppet, men lyckades ta sig in i delar av akterkastellet som idag inte lÀngre finns kvar. Trots den omilda behandlingen av Deane undkom Mary Rose den fullstÀndiga utplÄning med jÀttekrattor och sprÀngmedel som andra vrak i Solentsundet rÄkade ut för.[88]

Modern ÄterupptÀckt

[redigera | redigera wikitext]

Det aktiva sökandet efter Mary Rose pĂ„börjades av British Sub-Aqua Clubs ("Brittiska sportdykarförbundet") Southsea-avdelning 1965 som en del av ett större projekt att hitta vrak i Solentsundet. Sökandet leddes av historikerna, journalisten och amatördykaren Alexander McKee. En annan grupp med stöd frĂ„n Committee for Nautical Archaeology in London som leddes av örlogskaptenen Alan Bax frĂ„n Royal Navy inledde sin egen sökning. Till en början hade de tvĂ„ grupperna skilda uppfattningar om var man skulle leta efter vraket men slog till slut ihop sina anstrĂ€ngningar. I februari 1966 hittade man ett sjökort daterat 1841 dĂ€r Mary Rose och flera andra vrak var utsatta. Det visade sig att den positionen sammanföll med en fĂ„ra pĂ„ havsbottnen som hade lokaliserats av McKees grupp, det ena av de tvĂ„ diken som hade plöjts upp av strömmar, och dĂ€rmed faststĂ€llde man en position pĂ„ 11 meters djup vid ebb. Dykningar pĂ„börjades 1966 och en sonarundersökning av Harold Edgerton 1967–68 avslöjade ett begravt föremĂ„l. 1970 hittade man löst virke som man antog hĂ€rrörde frĂ„n skeppet och 5 maj 1971 hittade man en del av det begravda skrovet som hade avtĂ€ckts av föregĂ„ende sĂ€songs vinterstormar.[89]

Ett stort problem för gruppen redan frÄn början var att vrakplatser i Storbritannien saknade nÄgot juridiskt skydd frÄn plundrare och skattjÀgare. Sjunkna skepp betraktades enligt lagen som lösöre, eftersom de en gÄng varit rörliga föremÄl, och tilldelades dÀrför den som först lyckades bÀrga dem. Den brittiska Merchant Shipping Act ("handelssjöfartsstadgan") frÄn 1894 faststÀllde att samtliga föremÄl som hÀmtades upp frÄn ett vrak skulle auktioneras ut för att bekosta bÀrgningen och det fanns dÀrmed inget som kunde hindra nÄgon frÄn att "stjÀla" vraket i vinstsyfte. Man tacklade problemet genom att bilda en förening, Mary Rose Committee ("Mary Rose-kommittén), med syftet "att finna, grÀva ut, bÀrga och bevara för all framtid de kvarlevor av skeppet Mary Rose som skulle kunna vara av historiskt eller arkeologiskt intresse".[90]

För att hÄlla borta inkrÀktare arrenderade kommittén den del av sjöbottnen dÀr vraket lÄg och avskrÀckte dÀrmed nÄgon frÄn att göra intrÄng pÄ undervattensfastigheten. Med facit i hand var detta i stort sett bara en juridisk bluff som skulle varit svÄrt att upprÀtthÄlla om det prövats i domstol. I kombination med omfattande hemlighetsmakeri angÄende vrakets exakta position rÀddade det dock Mary Rose frÄn inblandning frÄn lycksökare. Det var dock först i och med antagandet av Protection of Wrecks Act ("vraksskyddsstadgan") 5 februari 1973 som Mary Rose utsÄgs till ett nationellt historiskt arv och dÀrefter Ätnjöt lagligt skydd frÄn ren kommersiella bÀrgare. Trots detta sÄ kvarstod Äratal efter att stadgan trÀtt i kraft och Àven efter att vraket bÀrgats ett latent hot om att nÄgon med hjÀlp av dÄvarande bÀrgningslagstiftning skulle tvinga organisationen kring Mary Rose att auktionera ut "personliga" tillhörigheter, sÄsom sjömanskistor, klÀder och köksredskap till högstbjudande.[91]

KartlÀggning och utgrÀvning

[redigera | redigera wikitext]

Efter upptÀckten av vraket blev projektet kÀnt för allmÀnheten och fick successivt ökande medial uppmÀrksamhet, nÄgot som bidrog till att man fick in donationer i form av kontanta medel sÄvÀl som utrustning, frÀmst frÄn privata kÀllor. 1974 hade Mary Rose-kommittén fÄtt representanter frÄn sÄvÀl National Maritime Museum, Royal Navy, BBC som ett antal lokala organisationer i. Samma Är fick projektet Àven officiellt stöd frÄn prins Charles som sjÀlv deltog i dykningar till vraket, nÄgot som innebar Àn mer publicitet och ytterligare donationer.[92] MÄlen som hade formulerats av Mary Rose Committee var nu definitivt fastslagna. Kommittén hade officiellt blivit en registrerad vÀlgörenhetsorganisation 1974, vilket underlÀttade hanteringen av större donationer, och ansökan om utgrÀvning och bÀrgning hade blivit godkÀnd av brittiska myndigheter.[93]

1978 var den inledande kartlÀggningen och utgrÀvningen av vraket avklarad. Skeppets lÀge var bestÀmt nÀstan rakt norrut med en lutning pÄ knappt 60 grader mot styrbord (höger) och med fören nÄgot lÀgre Àn aktern. Man hade nu tillrÀckligt med information för att pÄbörja en fullskalig och modern arkeologisk utgrÀvning av skeppet. Detta innebar dock att man samtidigt tog bort de skyddande lager av lera och slam som förhindrade vraket frÄn att vittra bort genom biologisk nedbrytning och erodering av havsströmmarna. Nu pÄbörjades de inledande diskussionerna för hur man skulle bÀrga, konservera och förbereda sjÀlva skrovet för att det skulle kunna visas för allmÀnheten. För första gÄngen var man tvungen att ta itu med de praktiska utmaningarna för att bÀrga, konservera och förbereda Mary Rose för allmÀn beskÄdan.[94]

För att hantera det mer komplicerade och kostsamma projektet bildades en ny organisation 1979 för att kunna hantera de tillgÄngar som krÀvdes för projektet; Mary Rose Committee ersattes av Mary Rose Trust, en ideell stiftelse med representanter frÄn ett flertal organisationer. 1979 köpte stiftelsen ett nytt dykfartyg för att ersÀtta den 12 meter lÄnga katamaranen Roger Greenville som hade anvÀnts sedan 1971. Valet föll pÄ bÀrgningsfartyget Sleipner som anvÀnts som dykfartyg vid bÀrgningen av Vasa. Antalet medarbetare gick frÄn tolv volontÀrer som arbetade fyra mÄnader om Äret till över 50 personer som arbetade nÀstan dygnet runt nio mÄnader om Äret. Utöver det deltog över 500 volontÀrer som dykare och man fick tillgÄng till en landbaserad laboratoriestab pÄ ungefÀr 70 personer som arbetade enbart med konservering.[95] Under de fyra dyksÀsongerna mellan 1979 och 1982 avverkade man över 22 000 dyktimmar vid vrakplatsen, totalt 11,8 manÄr.[96]

BĂ€rgningen

[redigera | redigera wikitext]
Den komplicerade lyftanordningens ramverk skymtar precis under vattenytan pÄ den hÀr bilden frÄn 11 oktober 1982, den sista dagen av bÀrgningsoperationen.

BĂ€rgningen av Mary Rose utgjorde pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ett unikt Ă„tagande. BĂ€rgningen av det svenska 1600-talsskeppet Vasa 1959–61 var det enda projekt som kunde jĂ€mföras i frĂ„ga om komplexitet och kostnad, men det hade varit en förhĂ„llandevis enkel uppgift eftersom Vasas skrov var intakt och vilade upprĂ€tt pĂ„ botten. Man hade bĂ€rgat henne med samma teknik som anvĂ€nds pĂ„ 1500-talet: vajrar drogs under skrovet och fĂ€stes i tvĂ„ pontoner pĂ„ vardera sida om skeppet som sedan successivt vinschades upp och bogserades in mot grundare vatten. Av Mary Rose kvarstod dĂ€remot endast 40% av skrovet och hon lĂ„g djupt inbĂ€ddad i lera. Att försöka bĂ€rga skrovet med konventionella metoder skulle kunna innebĂ€ra en risk för skada eller total kollaps nĂ€r det lyftes upp ur vattnet. En rad mer eller mindre realistiska förslag för hur bĂ€rgningen skulle genomföras förkastades, bland annat att bygga en kofferdamm runt vraket, fylla skeppet med smĂ„ lĂ€tta föremĂ„l (som pingisbollar) och till och med att pumpa ner saltvatten i havsbotten och frysa ner den sĂ„ att den skulle flyta upp till ytan med vraket. Efter utdragna diskussioner bestĂ€mde man sig pĂ„ Mary Rose Trust i februari 1980 att skrovet först skulle tömmas pĂ„ allt innehĂ„ll för att sedan förstĂ€rkas med stöttor och ramar av stĂ„l. Man skulle sedan lyfta det frĂ„n bottnen med hjĂ€lp av domkrafter, slĂ„ nylonremmar under skrovet och föra över det med en pontonkran till en specialbyggd vagga under vattnet. Hela paketet skulle sedan lyftas upp ur vattnet till en prĂ„m som skulle bogseras in i Portsmouth hamn. Det bestĂ€mdes att skeppet skulle bĂ€rgas innan dyksĂ€songen 1982 var över. Förblev vraket exponerat lĂ€ngre tid Ă€n sĂ„ riskerade man permanenta skador.[97]

Under det sista Äret av bÀrgningsprojektet började det visade sig hur anstrÀngande det komplexa och omfattande projektet kunde vara för de inblandade. I maj 1981 uttryckte Alexander McKee farhÄgor för den metod man valt för bÀrgningen och kritiserade öppet Margaret Rules roll som utgrÀvningsledare. McKee kÀnde sig ignorerad i det han ansÄg var ett projekt dÀr han alltid hade spelat en central roll, som initiativtagare till sökandet efter Mary Rose och andra skepp i Solentsundet samt aktiv deltagare i dykningarna vid vrakplatsen. Han fick ocksÄ stöd frÄn andra som poÀngterade risken att projektet skulle förvandlas till ett pinsamt misslyckande om vraket skulle skadas under bÀrgningen. För att motverka problemen föreslog man att skrovet skulle föras över till en stÄlvagga under vattnet. PÄ sÄ vis skulle man undvika att skada trÀet genom att lyfta den upp ur vattnet utan tillrÀckligt strukturellt stöd. IstÀllet för nylonremmar runt skrovet bestÀmde man sig för att borra hÄl i skrovet vid 170 olika punkter. Genom hÄlen skulle man sen trÀ jÀrnbultar i vilka man kunde fÀsta stÄlvajrar, som i sin tur fÀstes i en stÄlram, nÄgot som skulle fördela tyngden jÀmnare över hela skrovet.[98]

Mary Rose i sin specialbyggda vagga hissas upp ur vattnet.

VÄren 1982, efter tre sÀsonger av intensivt marinarkeologisk arbete, började man förbereda bÀrgningen; man stötte snart pÄ problem. Redan i inledningsskedet uppstod problem med den specialbyggda lyftutrustningen, dykare frÄn brittiska flottan som arbetade pÄ projektet blev inkallade med anledning av Falklandskriget och i juni 1982 var man tvungen att göra omfattande Àndringar för hur skrovet skulle lyftas. Efter att den specialbyggda stÄlramen med de mÄnga stÄlvajrarna hade satts pÄ plats lyftes skrovet sakta upp frÄn botten med hjÀlp av fyra massiva domkrafter i var sitt hörn av ramverket. Den enorma kranen pÄ pontonkranen Tog Mor anvÀndes för att under vattenytan lyfta skrovet in i den specialbyggda vaggan, som vadderades med vattenfyllda sÀckar. PÄ morgonen 11 oktober 1982 började man det sista lyftet av hela paketet bestÄende av vagga, lyftram och skrov. 9:03 lokal tid bröt Mary Rose ytan för första gÄngen pÄ 437 Är inför det samlade bÀrgningslaget, prins Charles och nyfikna ÄskÄdare som samlats pÄ bÄtar kring vrakplatsen. VattensÀckarna tömdes och en andra uppsÀttning sÀckar under skrovet fylldes med luft för att skydda trÀet frÄn att skava mot stÄlvaggan. Till slut lyftes det över till den vÀntande prÄmen. BÀrgningen var en framgÄng, men hela projektet var i fara vid tvÄ tillfÀllen; först nÀr en av de vertikala pÄlarna i lyftramen vek sig och fick tas bort och senare nÀr ena hörnet av lyftramen med "ett oförglömligt kras" halkade ner över en meter och var nÀra att krossa skrovet.[99]

Arkeologi

[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet blev vrakplatsen noggrant utgrÀvd och registrerad med hjÀlp av de senaste marinarkeologiska metoderna. Arbetet under vattnet innebar att principerna för traditionell landbaserad arkeologi inte alltid gÀllde. GrÀvmaskiner och airliftar (en sorts slamsugare) anvÀndes för att lokalisera vraket, men nÀr sjÀlva utgrÀvningarna började krÀvdes försiktigare metoder.[100] MÄnga föremÄl frÄn Mary Rose var vÀlbevarade men samtidigt vÀldigt ömtÄliga och krÀvde varsam hantering. FöremÄl av varierande storlek skyddades genom att lÀggas pÄ mjukt material, bland annat gamla glassförpackningar av plast.[101] Airliftar som sög upp lera och sand och deponerade det antingen pÄ en annan del av havsbottnen eller vid ytan anvÀndes, men med betydligt större varsamhet sÄ att de inte skulle störa utgrÀvningsplatsen i för hög grad. FöremÄl kunde dateras genom att faststÀlla i vilket av de ackumulerade sedimentlagren de hittades i och behövde dÀrför registreras noggrant. Olika typer av avlagringar och rester av kemiska reaktioner pÄ sedan lÀnge nedbrutna föremÄl gav ocksÄ ledtrÄdar om hur de en gÄng sett ut och behövde dÀrför behandlas varsamt för att inte viktig information skulle gÄ förlorad.[102]

EfterbÀrgningen upphörde dykoperationerna pÄ vrakplatsen trots att utgrÀvningsutrustning och delar av fören lÄg kvar pÄ botten. Stiftelsens tillgÄngar gick under 1980-talet helt Ät att konservera tiotusentals föremÄl samt att bevara skeppet och förbereda ett museum och det fanns inga pengar att lÀgga ner pÄ ytterligare dykningar. 2002 gick brittiska försvarsdepartementet ut med att man planerade att bygga tvÄ nya hangarfartyg. Eftersom de tvÄ fartygen skulle vara mycket stora behövde man undersöka utloppet till Portsmouths hamn för att kontrollera att de kunde löpa ut oavsett hur tidvattnet stod. Den undervattenskanal som man planerade att grÀva ut löpte nÀra Mary Roses vrakplats och dÀrför bekostade brittiska försvaret ytterligare en dykningsoperation för att grÀva ut det som fanns kvar. Hangarfartygen blev i slutÀndan mindre Àn vad man frÄn början planerat och krÀvde inte att man grÀvde ut utloppet, men arbetet pÄ vrakplatsen fortgick till 2005. Bland de viktigaste fynden man fick upp i samband med operationen var den tio meter lÄnga förstÀven, den frÀmre förlÀngningen av kölen, som gav en bÀttre uppfattningen om skeppets ursprungliga mÄtt.[103]

Fynd

[redigera | redigera wikitext]
TrÀklubba, borrsvÀng, hyvel och andra timmermansverktyg varav de flesta Äterfanns i kistor i en av hytterna pÄ batteridÀck.
Ett av flera radband som hittades ombord pÄ Mary Rose och som hade tillhört besÀttningsmÀn av lÀgre rang.

Över 26 000 föremĂ„l, inklusive kvarlevorna av besĂ€ttningen och lösa delar av skeppet, bĂ€rgades i samband med utgrĂ€vningarna.[104] Eftersom Mary Rose var avsett att fungera som ett mobilt, sjĂ€lvförsörjande mindre samhĂ€lle var hon utrustad med proviant som kunde livnĂ€ra besĂ€ttningen i flera veckor. Tunnorna som anvĂ€ndes som förvaringsbehĂ„llare har jĂ€mförts med tunnor som har hittats pĂ„ ett handelsfartyg som sjönk pĂ„ 1560-talet och har visat sig vara av bĂ€ttre kvalitet, en indikation pĂ„ att provianteringen av den kungliga flottan under Henrik VIII hade hög prioritet och satte en hög standard för samtida tunnbindning.[105] Som ett samhĂ€lle i miniatyr innehöll Mary Rose ocksĂ„ besĂ€ttningens mĂ„nga personliga föremĂ„l, bland annat klĂ€der, sĂ€llskapsspel, diverse föremĂ„l för andlig förkovring och verktyg som anvĂ€ndes till vardagliga sysslor som personlig hygien, fiske och sömnad.[106]

Ombord fanns ett flertal kunniga hantverkare som var utrustade för att hantera sÄvÀl rutinunderhÄll som skador som kunde uppstÄ i strid. I och runt en av hytterna pÄ batteridÀck under akterkastellet hittades en "samling timmermansverktyg oövertrÀffad i variation och storlek" som bestod av Ätta kistor med allehanda verktyg. Tillsammans med trÀklubbor och tjÀrkittlar som hittades lösa tillhörde samlingen en eller flera av de timmermÀn (snickare) som tjÀnstgjorde pÄ Mary Rose.[107]

MÄnga av kanonerna och andra eldvapen frÄn Mary Rose Àr ovÀrderliga kvarlevor som vittnar om 1500-talets vapenteknologi. Av de fÄ sÄ kallade kvarvarande gunshields (se "Handvapen") som finns Àr nÀstan alla kÀnda exemplar frÄn Mary Rose och de fyra smÄ skrotstyckena Àr de enda kÀnda exemplaren av sitt slag.[108]

Musikinstrument

[redigera | redigera wikitext]

TvÄ felor med en bÄge, en skalmeja, tre trehÄliga pipor och en trumma med en trumpinne hittades i olika delar av skeppet. De var avsedda för besÀttningens underhÄll och för att förse arbetslagen som arbetade med riggen eller gick i gÄngspelet med en koordinerande rytm. Trumman Àr det tidigaste kÀnda exemplaret av sitt slag och dess trumpinne Àr av en tidigare okÀnd sort. Piporna Àr betydligt lÀngre Àn tidigare kÀnda exemplar frÄn samma period och har bidragit till att bekrÀfta att samtida avbildningar av mycket lÄnga pipor, tidigare betraktade med stor skepsis av historiker, nu anses vara korrekta. Piporna och trumman har varit den sort som man anvÀnt i kombination dÀr en musikant bar trumman över axeln och slog pÄ den med höger hand medan pipan spelades med vÀnster hand (pÄ engelska pipe and tabor). Innan upptÀckten av skalmejan (en tidig form av oboe) pÄ Mary Rose hade instrumenthistoriker varit förbryllade av hÀnvisningar till "lÄgmÀlda" skalmejor (still shawm) vars ljudbild skulle ha varit djupare och mindre gÀll Àn bÄde tidigare och senare skalmejor.[109] Denna tidigare okÀnda typ av skalmeja slutade att anvÀndas nÄgon gÄng under 1500-talet och exemplaret frÄn Mary Rose Àr det enda kvarvarande exemplaret man kÀnner till idag. En reproduktion av den har ocksÄ tillverkats och spelats; tillsammans med pipa och trumma tillför den en "mycket effektfull bas" som skulle ha frambringat "en rik och fullödig ljudbild som skulle ha varit utmÀrkt musik för dans ombord".[110] Enstaka felor som daterats till 1500-talet Àr kÀnda, och ingen av dem av samma typ som hittades pÄ Mary Rose. Reproduktioner av bÄda felorna har tillverkats, men dessa har inte kunnat göras till exakta kopior eftersom halsen och strÀngarna för originalen saknas.[111]

[redigera | redigera wikitext]

I det som Äterstod av en liten hytt i fören och pÄ nÄgra andra platser runtom i skeppet hittade man den tidigaste, med sÀkerhet daterade uppsÀttningen navigeringsinstrument som Äterfunnits i Europa: kompasser, passare, gradskivor, djuplod, hjÀlpmedel för att förutse ebb och flod och en logg som anvÀndes för att mÀta skeppets hastighet. Flera av dessa föremÄl Àr unika inte bara för att de har en sÄ tidig och sÀkerstÀlld datering (skeppets förlisningsdatum), utan Àven för att de Àr Àldre Àn de tidigast kÀnda omnÀmnanden i skrift; gradskivor skulle med största sÀkerhet ha anvÀnts för att mÀta avstÄnd pÄ kartor, men anvÀndning av sjökort bland engelska lotsar under första halvan av 1500-talet Àr inte tidigare omnÀmnda; kompasser finns inte avbildade pÄ engelska skepp förrÀn 1560-talet; och det första belÀgget för en logg Àr frÄn 1574.[112]

Barberarens hytt

[redigera | redigera wikitext]
Bland de medicinska instrumenten fanns ocksÄ barberarens personliga tillhörigheter, bland annat en dyrbar coif i svart silkessammet av samma typ som de som bars av medlemmar i Worshipful Company of Barbers i den hÀr tavlan av Hans Holbein den yngre frÄn 1540.[113]

I en av batteridÀckets hytter hittades en av de mest anmÀrkningsvÀrda fynden. Hytten anses ha tillhört barberaren, en högutbildad medicinsk expert som sÄg till besÀttningens hÀlsa och vÀlbefinnande och fungerade som lÀkare ombord. De viktigaste fynden Äterfanns i en intakt trÀkista som innehöll över 60 föremÄl som anvÀndes av barberaren för att behandla skador och Äkommor. Bland dessa fanns trÀskaften till en komplett uppsÀttning av kirurgiska instrument och flera rakknivar (stÄlbladen hade dock rostat bort), en injektionsspruta i koppar som anvÀndes för att behandla gonorré och för att spola rent sÄr, en stor uppsÀttning behÄllare med mediciner och en skickligt svarvad nappflaska i trÀ. Andra föremÄl med anknytning till hygien hittades ocksÄ i hytten, exempelvis örslevar, skÄlar för rakning och kammar. Med denna omfattande samling verktyg och mediciner kunde barberaren tillsammans med en eller flera medhjÀlpare sÀtta till rÀtta och spjÀla benbrott, amputera och hantera andra akuta skador, behandla ett stort antal sjukdomar och hjÀlpa besÀttningen att upprÀtthÄlla ett minimum av personlig hygien.[114]

Konservering

[redigera | redigera wikitext]
Mary Rose sprutas med vatten vid dockan i Portsmouth. Bild tagen mars 1984.

Konserveringen av Mary Rose och de föremÄl som hittades i samband med utgrÀvningen och bÀrgningen var central frÄn början av projektet. MÄnga föremÄl var vÀlbevarade, sÀrskilt de som hade varit inneslutna i sediment, men riskerade att förstöras nÀr de togs upp i en syrerik miljö. Arkeologer och konservatorer samarbete dÀrför redan frÄn början för att rÀdda de mÄnga föremÄlen för eftervÀrlden.[115] Efter att fynden bÀrgats hamnade de i sÄ kallad passiv förvaring som skulle förhindra nedbrytning pÄ kort sikt innan den aktiva konserveringen som skulle möjliggöra att de kunde förvaras pÄ torra land. Det fanns flera olika typer av passiv förvaring anpassade efter vad föremÄlet bestod av för material. SmÄ föremÄl av trÀ (det vanligast förekommande materialet) förseglades i pÄsar av polyeten (plast) för att hÄlla dem fuktiga. Delar av skeppets trÀkonstruktion och andra trÀföremÄl som var för stora för att försegla lades i öppna vattenkar. TillvÀxten av mikroorganismer med förmÄgan att bryta ned trÀ kontrollerades med olika metoder, exempelvis förvaring vid lÄg temperatur, behandling med kemikalier och för större föremÄl tog man hjÀlp av dammsnÀckor som livnÀrde sig pÄ trÀÀtande organismer men lÀmnade sjÀlva trÀet ifred.[116]

Andra organiska material som lÀder, skinn och textilier behandlades med liknande metoder som trÀet genom att de förvarades i bad eller förseglade i plast. Ben och elfenben avsaltades i bad för att inte skadas av bildandet av saltkristaller, och likasÄ glas, keramik och sten. FöremÄl av jÀrn, koppar och kopparlegeringar förvarades i en lösning med natriumsesquikarbonat för att förhindra oxidering och en reaktion med de klorider som trÀngt in genom ytan pÄ föremÄlen. Legeringar av bly eller tenn var stabila i atmosfÀren och krÀvde dÀrför ingen sÀrskilt behandling. Silver och guld var de enda materialen som inte krÀvde nÄgon sÀrskild form av behandling eller passiv förvaring.[117]

Mary Rose besprutas med PEG vid anlÀggningen i Portsmouth.

Konserveringen av sjĂ€lva skeppet var den mest komplicerade delen av projektet. Heritage Lottery Fund donerade 4,8 miljoner pund 2002 för att arbetet med konserveringen skulle kunna fortgĂ„ enligt planerna, och en motsvarande summa donerades Ă€ven frĂ„n myndigheterna i staden Portsmouth och grevskapet Hampshire.[118] Det var av praktiska anledningar inte möjligt att försegla hela skrovet i plast för den passiva förvaringen. IstĂ€llet valde man att regelbundet Ă„terfukta skeppet med filtrerat vatten frĂ„n ett slutet kretslopp som höll en temperatur pĂ„ 2-5 grader Celsius för att det inte skulle torka ut.[119] Att torka ut trĂ€ som har varit under vatten i flera hundra Ă„r utan att första behandla det leder till omfattande krympning (20–50 procent) och leder till kraftig deformering och sprickbildning nĂ€r vattnet dunstar frĂ„n trĂ€cellerna. Ämnet polyetylenglykol (PEG) hade tidigare anvĂ€nts för att behandla sĂ„ kallat arkeologiskt trĂ€ under 1980-talet för att konservera det svenska 1600-talsskeppet Vasa. PEG sprutades över skeppet i flera Ă„r sĂ„ att det trĂ€ngde in i trĂ€et och gradvis ersatte vattnet i trĂ€cellerna. Åren av PEG-behandling följdes av en lĂ„ng period av kontrollerad lufttorkning. Efter nĂ€stan tio Ă„r av smĂ„skaliga försök med mindre trĂ€detaljer pĂ„börjades den första av tre faser i konserveringen av Mary Rose skrov 1994. Under den första fasen, som strĂ€ckte sig fram till 2003, sprutades PEG av lĂ„g molekylĂ€r vikt över skeppet för att ersĂ€tta vattnet i trĂ€ets cellstruktur. FrĂ„n 2003 har PEG av nĂ„got högre molekylĂ€r vikt anvĂ€nts för att förstĂ€rka ytskiktens hĂ„llfasthet och kommer att fortgĂ„ fram till 2010. Den tredje och sista fasen bestĂ„r av kontrollerad lufttorkning som kommer att ta tre till fem Ă„r att slutföra. Slutdatumet för den fullstĂ€ndiga konserveringen av Mary Rose Ă€r satt till senast 2015.[120]

UtstÀllning

[redigera | redigera wikitext]
Konceptritning för nya Mary Rose Museum.
Huvudartikel: Mary Rose Museum

SÄ fort man tog beslutet att bÀrga Mary Rose började diskussionen om var hon skulle stÀllas ut. Den östra delen av Portsea Island vid Eastney var bland de tidiga förslagen, men ratades pÄ grund av problem med parkering och avstÄndet frÄn varvet dÀr skeppet ursprungligen byggdes. I juli 1981, ett drygt Är innan bÀrgningen, föreslogs att hon skulle stÄ bredvid Horatio Nelsons berömda flaggskepp Victory i Portsmouth Historic Dockyard, dÀr Àven en rad andra berömda örlogsfartyg stÄr utstÀllda som museifartyg. En grupp som kallade sig Maritime Preservation Society ("sÀllskapet för maritimt bevarande") föreslog till och med Southsea Castle, dÀr Henrik VIII hade bevittnat förlisningen, och det förekom stor tveksamhet till placeringen vid de historiska varven. Kritiken gick sÄ lÄngt att en lokalpolitiker vid ett tillfÀlle hotade med att dra in samtliga utlovade donationer om den slutgiltiga utstÀllningslokalen skulle bestÀmmas till varven. De höga kostnaderna orsakade debatt inom stadsfullmÀktige och i lokaltidningen The News om projektet var vÀrt sÄ stora summor. Trots att debatten under tidigt 80-tal beskrivits som hÄrd av författaren David Childs sÄ var projektet aldrig i nÄgon egentlig fara, mycket tack vare det stora symbolvÀrde som Mary Rose hade för sÄvÀl Storbritanniens som Portsmouths marina historia.[121]

Sedan mitten av 1980-talet har Mary Rose skrov förvarats i en gammal överbyggd torrdocka medan hon undergÄtt konservering. Skrovet har varit öppet för allmÀnheten att beskÄda, men eftersom man varit tvungen att stÀndigt hÄlla det fuktigt och senare duschat det med en lösning med polyetylenglykol (PEG) sÄ har besökare endast kunnat se skrovet genom tjockt glas. Trots det sÄ hade den specialbyggda, tillfÀlliga skeppshallen tagit emot över sju miljoner besökare mellan 1983 och 2007.[122]

Ett sÀrskilt museum inrymdes i byggnaden No. 5 Boathouse ("BÄthus 5") i nÀrheten av skeppshallen och öppnade för allmÀnheten 9 juli 1984.[123] Det innehÄller utstÀllning som förklarar skeppets historia och dess samtid samt bÀrgade föremÄl, frÄn hela bronskanoner till husgerÄd. Ett nytt museum Àr planerat sedan 2005 som ska rymma det fÀrdigkonserverade skeppet pÄ ett sÀtt som gör att besökare kan komma nÀra utan skyddsbarriÀrer.[124] I september 2009 stÀngdes den tillfÀlliga skeppshallen för besökare för att pÄbörja byggandet av den nya museibyggnaden som berÀknas berÀknas kosta cirka 35 miljoner pund.[125] Museet öppnades 2013.[126]

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”A New Museum for the Mary Rose”. Arkiverad frĂ„n originalet den 22 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121022183443/http://www.maryrose.org/new_museum/index.html. LĂ€st 25 oktober 2012.
  2. ↑ ”Mary Rose warship: Full view revealed after museum revamp”. BBC News. 19 juli 2016. https://www.bbc.co.uk/news/uk-england-hampshire-36802829. LĂ€st 19 oktober 2025.
  3. ↑ Rodger (1997), s. 153-156.
  4. ↑ Marsden (2003), s. 1; Rodger (1997), s. 164–165
  5. ↑ Marsden (2003), s. 1–2; Rodger (1997), s. 165–166.
  6. ↑ Rodger (1997), p. 221.
  7. ↑ Marsden (2003), s. 2–5; se Ă€ven Maria Hayward, "The Flags, Fabric" in Knighton & Loades (2000), s. 31–33 för en mer ingĂ„ende beskrivning av flaggorna.
  8. ↑ Marsden (2003), s. 51.
  9. ↑ Damian Goodburn, "Woodworking Aspects of the Mary Rose" in Your Noble Shippe, s. 66–68, 71.
  10. ↑ McKee (1974), s. 4; Rodger (1997), s. 172; Rule (1983), s. 15; Weightman (1957), s. 286.
  11. ↑ Childs (2007), s. 17; David Loades, "The Mary Rose and Fighting Ships" i Marsden (2009), s. 5; Peter Marsden, "Reconstruction of the Mary Rose: her Design and Use" i Marsden (2009), s. 379.
  12. ↑ Marsden (2003), s. 90.
  13. ↑ Richard Barker, Brad Loewen & Christopher Dobbs, "Hull Design of the Mary Rose" in Marsden (2009), s. 36.
  14. ↑ NedifrĂ„n och upp Ă€r dessa hold, orlop, main deck, upper deck och castle deck.
  15. ↑ Rule (1983), s. 117–133; se Marsden (2009) för en detaljerad genomgĂ„ng av dĂ€ck och skeppskonstruktionen.
  16. ↑ Peter Marsden, "The Upper Deck" in Marsden (2009), s. 216.
  17. ↑ Peter Marsden, "Reconstruction of the Mary Rose: her Design and Use" i Marsden (2009), s. 371–378; Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" i Marsden (2009), s. 340–341.
  18. ↑ Se till exempel Rule (1983).
  19. ↑ Marsden (2003), s. 94, 96
  20. ↑ Peter Marsden, "Propulsion" i Marsden (2009), s. 242–249.
  21. ↑ Richard Endsor, "Propulsion, The rigging" i Marsden (2009), s. 261.
  22. ↑ "the noblest ship of sayle [of any] gret ship, at this howr, that I trow [believe] be in Cristendom"; Marsden (2003), s. 7–8.
  23. ↑ Marsden (2003), p. 14.
  24. ↑ Ursprungligt citat: a wet haystack, Loades (1992), s. 94–95.
  25. ↑ Rodger (1997), s. 205–206.
  26. ↑ Rodger (1997), s. 207.
  27. ↑ Det var dock inte förrĂ€n runt 1590 som det engelska ordet broadside började anvĂ€ndas för eldgivningen snarare Ă€n sjĂ€lva fartygssidan. PĂ„ svenska Ă€r betydelsen inte belagd förrĂ€n frĂ„n 1800-talet, se SAOB, spalt B4192.
  28. ↑ Rodger (1996), s. 312, 316.
  29. ↑ Rodger (1996); Rodger (1997), s. 206–208, 215.
  30. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" in Marsden (2009), s. 297–344.
  31. ↑ Rule (1983), s. 149–168; D.M. Loades, "II: The Ordnance" in Knighton and Loades (2000), s. 12–14; Alexzandra Hildred, "(ii) Munitions" in Knighton and Loades (2000), s. 16–19.
  32. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" I Marsden (2009), s. 311–312, 341.
  33. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" in Marsden (2009), s. 313–316.
  34. ↑ Den yngsta Ă€r den illustrerade Anthonyrullen som sammanstĂ€lldes nĂ€r det fortfarande ansĂ„gs realistiskt att Mary Rose kunde bĂ€rgas och Ă„terfĂ„ sin ledande stĂ€llningen inom den engelska flottan.
  35. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" I Marsden (2009), s. 298–303.
  36. ↑ Childs (2007), p. 57; see also BBC News, "Sword from Mary Rose on display", 26 July 2007.
  37. ↑ Rule (1983), s. 172; Stirland (2000), s. 21.
  38. ↑ Rule (1983), s. 181–182.
  39. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" in Marsden (2009), s. 324–325
  40. ↑ Baserad pĂ„ tabell i Marsden (2003), s. 10.
  41. ↑ Dateringen Ă€r osĂ€ker eftersom Anthonyrullen skrevs under en lĂ€ngre tid och troligen efter Mary Roses förlisning.
  42. ↑ Marsden (2003), s. 13.
  43. ↑ Julie Gardiner, "The 'Good Shippe' Mary Rose: an Introduction" i Gardiner (2005), s. 11–12; Marsden (2003), s. 9–10; Stirland (2000), s. 53–54.
  44. ↑ För en detaljerad lista över officerare och andra namngivna personer som tjĂ€nstgjorde 1513–1545, se Marsden (2003), s. 9.
  45. 1 2 Julie Gardiner, "The 'Good Shippe' Mary Rose: an Introduction" i Gardiner (2005), s. 11–12.
  46. ↑ Marsden (2003), s. 9–10; Stirland (2000), s. 53–54.
  47. ↑ Gardiner (2005), s. 12; Stirland (2000), s. 149.
  48. ↑ Stirland (2000), s. 113–114
  49. ↑ Stirland (2000), s. 118–130.
  50. ↑ Stirland (2000), s. 139–142.
  51. ↑ Marsden (2003), s.10.
  52. ↑ Loades (1992), s. 60; för en uppskattning av förlusterna, se Marsden (2003) s. 10–11.
  53. ↑ Marsden (2003), s. 11.
  54. ↑ Loades (1992), s. 62–63; Rodger (1997), s. 170–171.
  55. ↑ Rodger (1997), s. 172.
  56. ↑ Marsden (2003) s. 13.
  57. ↑ Marsden (2003) s. 13–15.
  58. ↑ Rodger (1997), s. 174–175.
  59. ↑ Marsden (2003), s. 15–16.
  60. ↑ Marsden (2003), s. 142. För fler exempel pĂ„ författare som anser att skeppet genomgick större förĂ€ndringar runt 1536, se Ă€ven s. 16.
  61. ↑ Rodger (1997), s. 176–182.
  62. ↑ Loades (1992), s. 131–132.
  63. ↑ Loades (1992), s. 133.
  64. ↑ Marsden (2003), s. 18–19.
  65. ↑ Christopher Dobbs, "The Galley" i Marsden (2009), s. 133.
  66. ↑ Gardiner (2005), s. 16–17; Marsden (2003), s. 133–134. För ytterligare diskussion om förlisningens plötsliga och vĂ„ldsamma förlopp, se Ă€ven Colin McKewan, "The Ship’s Carpenters and Their Tools" och Julie Gardiner, "The 'Good Shippe' Mary Rose: an Introduction" i Gardiner (2005), s. 16–17, 297.
  67. ↑ Marsden (2003), s. 19, 178.
  68. ↑ Ursprungligt citat: to[o] much foly [...] for she was laden with much ordinaunce, and the portes left open, which were low, & the great orinaunce unbreached, so that when the ship should turne, the water entered, and sodainly she sanke, Marsden (2003), s. 19, 179.
  69. ↑ Ursprungligt citat: "... that he had a sorte of knaves whom he could not rule", Marsden (2003), s. 20, 181–182.
  70. ↑ För sammanfattningar och kommentarer angĂ„ende de olika vittnesmĂ„len, se Marsden (2003), s. 18–20, 130–134, 178–179, Rule (1983) s. 36–38 och Stirland (2000), s. 22–23.
  71. ↑ Se bland andra Rodger (1997), Rule (1983) och Stirland (2000).
  72. ↑ Redogörelse i Stirland (2000), s. 22–23.
  73. ↑ Marsden (2003), s. 132–133.
  74. ↑ Peter Marsden, "The Loss of the Mary Rose, 1545" i Marsden (2009), s. 391–392.
  75. ↑ Watt (1983), s. 17.
  76. ↑ Barker (1992), s. 439.
  77. ↑ Marsden (2003), s. 130.
  78. ↑ de Brossard (1983).
  79. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship", s. 307–308 in Marsden (2009). För en Dominic Fontanas utveckling av sin egen teori se "The Cowdray engravings and the loss of the Mary Rose" Arkiverad 25 juli 2011 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine..
  80. ↑ Channel 4, "What sank the Mary Rose?".
  81. ↑ För en mer ingĂ„ende beskrivning av de tidiga bĂ€rgningsförsöken, se Rule (1983), s. 39–41; Marsden (2003), s. 20; Peter Marsden, "Salvage, Saving and Surveying the Mary Rose" i Marsden (2009), s. 12–14.
  82. ↑ Se dock Marsden (2003), s. 28 för diskussion om delar av stormasten kan ha bĂ€rgats under dykningarna pĂ„ 1800-talet.
  83. ↑ Marsden (2003), s. 20; Rule (1983), s. 39–41.
  84. ↑ Marsden (2003), p. 20; Ann Payne, "An Artistic Survey", s. 23 i Knighton & Loades (2000).
  85. ↑ Rule (1983), s. 41.
  86. ↑ Jones (2003), s. 12–24; Marsden (2003) s. 76–86; Rule (1983), s. 69–71.
  87. ↑ Marsden (2003), s. 21–25.
  88. ↑ Marsden (2003), s. 26–29; Rule (1983), s. 47. För en detaljerad beskrivning av bröderna Deanes verksamhet se John Bevan The Infernal Diver: the lives of John and Charles Deane, their invention of the diving helmet, and its first application to salvage, treasure hunting, civil engineering and military uses. Submex, London. 1996. ISBN 9780950824215.
  89. ↑ Marsden (2003), s. 30–34; Rule (1983), s. 47–54.
  90. ↑ Marsden (2003), s. 32–33; ursprungligt citat: "to find, excavate, raise and preserve for all time such remains of the ship Mary Rose as may be of historical or acheological interest", Rule (1983), s. 54.
  91. ↑ Rule (1983), s. 54–56.
  92. ↑ Marsden (2003), s. 35.
  93. ↑ Rule (1983), s. 67.
  94. ↑ Rule (1983), s. 72.
  95. ↑ Marsden (2003), s. 40–41; Rule (1983), s. 59, 73–76.
  96. ↑ Rule (1983), s. 220.
  97. ↑ Wendell Lewis, "Raising the Mary Rose" i Marsden (2003), s. 51–53.
  98. ↑ Childs (2007), s. 197–198.
  99. ↑ Wendell Lewis, "Raising the Mary Rose" i Marsden (2003), s. 53–59; Rule (1983), s. 206–227.
  100. ↑ Rule (1983), s. 61.
  101. ↑ Rule (1983), s. 89.
  102. ↑ Marsden (2003), s. 44–47.
  103. ↑ Childs (2007), s. 208–210.
  104. ↑ Marsden (2003), xi.
  105. ↑ Jen Rodrigues, "Staved containers (casks)" i Gardiner (2005), s. 421.
  106. ↑ Childs (2007), s. 79–88.
  107. ↑ Colin McKewan, "The Ships' Carpenters and Their Tools", i Gardiner (2005), s. 297.
  108. ↑ Alexzandra Hildred, "The Fighting Ship" i Your Noblest Shippe, s. 313; Rosemary Weinstein, Julie Gardiner & Robin Wood, "Official issue or personal possession?" i Gardiner (2005), s. 494–495.
  109. ↑ Jermy Montagu "Music on Board the Mary Rose" i Gardiner (2005), s. 226–230; en svensk term Ă€r pommer, efter det tyska namnet pĂ„ instrumentet.
  110. ↑ Ursprungliga citat: "very effective bass part", "rich and full sound, which would have provided excellent music for dancing on board ship", Charles Foster "Wind Instruments" i Gardiner (2005), s. 240–241.
  111. ↑ Mary Anne Alburger, "Bowed String Instruments" i Gardiner (2005), s. 242–249.
  112. ↑ Robert Hicks, "Navigation and Ship’s Communication" i Gardiner (2005), s. 264; Alan Stimson, "The Navigation Instruments" i Gardiner (2005), s. 267–281.
  113. ↑ Kirstie Buckland, "Silk Hats to Woolly Socks: Clotihing Remains from the Mary Rose, Silk caps or coifs" i Gardiner (2005), s. 35–37.
  114. ↑ Jo Castle och mĂ„nga andra, "Septicaemia, Scurvy and the Spanish Pox: Provisions for the Sickness and Injury at Sea" i Gardiner (2005), s. 171f.
  115. ↑ Marsden (2003), p. 145.
  116. ↑ Jones (2003), s. 35–43.
  117. ↑ Jones (2003), s. 47–49.
  118. ↑ Childs (2007), s. 204–5.
  119. ↑ Jones (2003), s. 40–41.
  120. ↑ Jones (2003), s. 67–69.
  121. ↑ Childs (2007), s. 199.
  122. ↑ Richard Harrison, "Creating the Mary Rose Tudor Ship Museum" i Marsden (2003), s. 64; Childs (2007), s. 210.
  123. ↑ Richard Harrison, "Creating the Mary Rose Tudor Ship Museum" i Marsden (2003), s. 66.
  124. ↑ Childs (2007), s. 210–211.
  125. ↑ ”Officiell webbsida”. Arkiverad frĂ„n originalet den 22 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121022183443/http://www.maryrose.org/new_museum/index.html.. Mary Rose Trust. Verifierad 1 april 2010.
  126. ↑ ”Mary Rose warship: Full view revealed after museum revamp” (pĂ„ engelska). 19 juli 2016. https://www.bbc.com/news/uk-england-hampshire-36802829. LĂ€st 9 oktober 2024.

Tryckta kÀllor

[redigera | redigera wikitext]
  • Barker, Richard, "Shipshape for Discoveries, and Return", Mariner's Mirror 78 (1992), s. 433–47
  • de Brossard, M., "The French and English versions of the loss of the Mary Rose in 1545", Mariner's Mirror 70 (1984), s. 387.
  • Childs, David, The Warship Mary Rose: The Life and Times of King Henry VIII's Flagship Chatham Publishing, London. 2007. ISBN 978-1-86176-267-2
  • Gardiner, Julie (editor), Before the Mast: life and death aboard the Mary Rose The Archaeology of the Mary Rose, Volume 4. The Mary Rose Trust, Portsmouth. 2005. ISBN 0-9544029-4-4
  • Jones, Mark (editor), For Future Generations: Conservation of a Tudor Maritime Collection The Archaeology of the Mary Rose, Volume 5. The Mary Rose Trust, Portsmouth. 2003. ISBN 0-9544-029-5-2
  • Knighton, C. S. & Loades, David M., The Anthony Roll of Henry VIII's Navy: Pepys Library 2991 and British Library Additional MS 22047 with related documents. Ashgate Publishing, Aldershot. 2000. ISBN 0-7546-0094-7
  • Loades, David, The Tudor Navy: An administrative, political and military history. Scolar Press, Aldershot. 1992. ISBN 0-85967-922-5
  • McKee, Alexander, King Henry VIII's Mary Rose. Stein and Day, New York. 1974.
  • Marsden, Peter, Sealed by Time: The Loss and Recovery of the Mary Rose. The Archaeology of the Mary Rose, Volume 1. The Mary Rose Trust, Portsmouth. 2003. ISBN 0-9544029-0-1
  • Marsden, Peter (editor), Your Noblest Shippe: Anatomy of a Tudor Warship. The Archaeology of the Mary Rose, Volume 2. The Mary Rose Trust, Portsmouth. 2009. ISBN 978-0-9544029-2-1
  • Rodger, Nicholas A. M., The Safeguard of the Sea: A Naval History of Britain 660–1649. W.W. Norton & Company, New York. 1997. ISBN 0-393-04579-X
  • Rodger, Nicholas A. M., "The Development of Broadside Gunnery, 1450–1650." Mariner's Mirror 82 (1996), s. 301–24.
  • Rule, Margaret, The Mary Rose: The Excavation and Raising of Henry VIII's Flagship. (andra upplagan) Conway Maritime Press, London. 1983. ISBN 0-85177-289-7
  • Stirland, Ann J., Raising the Dead: The Skeleton Crew of Henry VIII's Great Ship, the Mary Rose. John Wiley & Sons, Chichester. 2000. ISBN 0-471-98485-X
  • Watt, James, "The Surgeons of the Mary Rose: the practice of surgery in Tudor England", Mariner's Mirror 69 (1983), s. 3–19.
  • Weightman, Alfred Edwin, Heraldry in the Royal Navy: Crests and Badges of H.M. ships Gale & Polden, Aldershot. 1957.

WebbkÀllor

[redigera | redigera wikitext]

Övriga kĂ€llor

[redigera | redigera wikitext]

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Mary_Rose&oldid=59752881”