Moramål

	moramål
Talas i	Sverige
Region	Mora socken
Status	utdöende
Språkfamilj	Indoeuropeiska språk Germanska språk Nordgermanska språk Östnordiska språk Dalmål moramål; ; ; ; ;
Språkkoder
ISO 639‐3	–
	Moramålets utbredning bland målen i Ovansiljan.

Moramål (mormål) är en nordisk språklig varietet som talas i Mora socken i mellersta delen av Mora kommun i norra Dalarna. Moramålet tillhör de så kallade ovansiljanmålen i övre Dalarna, och är således närmast besläktat med oremål, sollerömål, venjansmål, orsamål, våmhusmål och älvdalsmål.^[1]

Ljudlära

Vokaler

Moramålets vokaler^[2]^[3]
	Främre	Central	Bakre
Sluten	i y	ʉ ⟨u⟩	u ⟨o⟩
Mellansluten	e
Mellanöppen	ɛ ⟨ä⟩ œ ⟨ö⟩		ɔ ⟨å⟩
Öppen			ɑ ⟨a⟩

Moramålet har nio monoftonger som uttalas antingen korta eller långa: ⟨a e i o u y å ä ö⟩. Därtill finns diftongerna ⟨aj⟩ och ⟨åj⟩.

Konsonanter

Moramålets konsonanter
	Bilabiala	Labiodentala	Alveolara	Retroflex	Palatala	Velara	Glottala
Nasal	m		n			ŋ
Klusil	p b		t d			k ɡ
Frikativ		f (v)	s				h
Affrikat			tɕ dʑ
Approximant	w				j
Tremulant			r
Lateral			l	(ɽ)

Variation

Karta — Några uttalsvariationer i moramålet. **Blå markörer:** äldre /ð/ > /r/. **Gröna markörer:** [w] > [v]. **Lila markörer:** [w] > [v] och /y/ > /i/. (Klicka på en linje eller markör för mer information.)

I de nordvästra byarna Östnor, Kråkberg, Öna och Selja-Långlet har äldre /ð/ övergått från frikativa till tremulant (vilket Levander kallar ”ett ytterst egendomligt, r-liknande ljud”) och senare sammanfallit med /r/.^[4]^[5] Detta ger uttal som tirningg ’tidning’ och bår säjrum ’båda sidor’ (dativ). I övriga byar har äldre /ð/ sammanfallit med /d/.

I de centrala byarna Yvraden, Morkarlby och Utmeland (samt på Sollerön) har [w] övergått helt till [v].^[6] Samma sak har hänt i alla byar öster om Siljan och där har även vokalen /y/ sammanfallit med /i/.^[7]

Grammatik

Formlära

Substantiv

Moramålet skiljer (likt fornsvenskan) mellan tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Substantiven böjs i numerus (singular/plural), kasus (nominativ/dativ) och bestämdhet (endast i nominativ).

De vanligaste substantivändelserna^[8]
		Singular		Plural
	Genus	obest.	best.	obest.	best.
Nom.	m.	—	-(e)n	-är, -e, -Ø
	f.		-e, -u	-är, -ur
	n.		-är	-Ø	´-e
Dat.	m.	-(e/a)m		-um
	f.	-n
	n.	`-e

De två ändelserna ´-e och `-e syftar på ordets tonaccent. Se nedan under tabellen för neutrala substantiv.

Maskulina substantiv: *smir* ’smed’ och *båkka* ’backe’^[8]
	Singular		Plural
	obest.	best.
Nom.	smir båkka	smirn båkkan	smire båkkär
Dat.	smirem båkkam		smirum båkkum

Feminina substantiv: *nål* ’nål’ och *kelda* ’källa’^[8]
	Singular		Plural
	obest.	best.
Nom.	nål kelda	nåle keldu	nålär keldur
Dat.	nåln keldun		nålum keldum

Neutrala substantiv: *bord* ’bord’ och *ljos* ’ljus’^[8]
	obest.	best.	obest.	best.
	Singular		Plural
Nom.	bord ljos	bordär ljosär	bord ljos	bo´rde ljo´se
Dat.	bo`rde ljo`se		bordum ljosum

För neutrala substantiv utgör ordens tonaccent den enda skillnaden mellan former som bo´rde (accent 1/akut accent) och bo`rde (accent 2/grav accent).

Genitiv bildas av dativformerna och suffixet -ås, t.ex. gardemås ’gårdens’, ljosumås ’ljusens’.

Pronomen

Personliga pronomen (Östnor)^[9]
	Sv.	Mo.	Sv.	Mo.
	Subjektsform		Objektsform
Singular	jag	Ig, I, e	mig	mi, me
	du	du	dig	di, de
	han	an	honom	an
	hon	o	henne	ennä
	det	ä, er	det	ä, er
Plural	vi	wir, e	oss	wåss
	ni	ir	er	ir
	de	dem	dem	dem

Formerna e, me och de förekommer i trycksvag (obetonad) ställning. Särskilt e förekommer oftast i omvänd ordföljd:

då	wir	kamöm	emat	fikköm-e	rer-å ...
när	vi	kom	hem	fick vi	reda på ...
När vi kom hem fick vi reda på ...^[10]

men	nug	edd	då	ig	gruvar	me	um ...
men	nog	skulle ha	då	jag	gruvat	mig	om ...
Men nog skulle jag ha gruvat mig* om ...^[11]*

Demonstrativa pronomen (Östnor)^[9]
	Genus	Sv.	Mo.	Sv.	Mo.
		Närliggande		Mer avlägset
Singular	m.	han/den här, denna	isn	han/den där	dånda
	f.	hon/den här, denna	isu	hon/den där	dora
	n.	det här, detta	ita	det där	era
Plural	alla	de här, dessa	isä	de där	demda

Dessa pronomen kan förstärkas med jän(ä) ’här(na)’ eller dan(ä) ’där(na)’:

ä	wa	je	sårglen	res	era-danä
det	var	en	sorglig	resa	det därna
Det var en sorglig resa, det därna.^[12]

Litteratur

Sedan 1974 ger Mora Hembygdslag årligen ut tidskriften Missmårn. Den innehåller berättelser och dokumentation både på moramål och på svenska.^[13] Språkproven nedan kommer från denna tidskrift.

Stavning

Det finns ingen standardiserad stavning, så den uttalsvariation som beskrivs ovan återspeglas ofta i skrift: ⟨r⟩/⟨d⟩ i vissa ord, ⟨w⟩/⟨v⟩ samt ⟨y⟩/⟨i⟩. Stavningen av affrikatorna varierar ofta fritt mellan ⟨tj⟩/⟨dj⟩ och ⟨ts⟩/⟨dz⟩ – ibland i samma text.

Språkprov

Följande tre språkprov är exempel på den variation som beskrivs ovan och kommer från byarna Öna, Utmeland respektive Noret – en sträcka på ungefär en halvmil.

Öna

Förändringen äldre /ð/ > /r/ syns i bl.a. werkstarem ’verkstaden’ (dat.), gurfruktun ’gudfruktig’ och lovar ’lövat’ (= samlat löv).

Moramål (Öna)	Mårfar såt atta werkstarem å djord klukkur, där inte an elld-å stsöted er så ärd gardem til. Kelindje onums wa je lite, kwikk å glar mennests, så jetted Swen-Kari. O wa mytjy gurfruktun å owanli bra tä sjungga. E minns, ur o arbeted min spåråm å jennståndjen attånar stugun å brot upp stubba å odled jett sturt styttsä. Å sä så figd I ån bort å lov millmar upe Okbjär. El dajen, trakst o add lovar-i settsen å tä slut sitt-å, att men gäslkupp wa rikti full, sjungged o dån jen såndjen ettär odram.^[14]
Svenska	Morfar satt i verkstaden och gjorde klockor, när han inte höll på att sköta det som hörde till gården. Hans fru var en liten, kvick och glad människa som hette Sven-Karin. Hon var mycket gudfruktig och ovanligt bra på att sjunga. Jag minns hur hon arbetade med spade och järnspett bakom stugan och bröt upp stubbar för att odla ett stort stycke. Ibland följde jag med henne för att repa löv i Oxberg. Hela dagen, tills hon hade fyllt sin säck med löv och sett efter att min påse var riktigt full, sjöng hon den ena sången efter den andra.

Utmeland

Moramål (Utmeland)	Varu så ed snart tog slut å, va lampålju, fotogen, kållum vi ed nu fö tidi. Ed djick int tä tjöp lampålju fö peninggär, å ändå va fok tvundjigär tä a o, då int ed fanns no ana tä lys si min. In i stugun djick ed nug tä krånggäl si fram uppå no vis, männ ed va sämmär öjti fjåsi tä red si, då ostn kam å ed vart mörkt vi tri- fyrtidi um ättärmidajän.^[15]
Svenska	En vara som snart tog slut var lampolja – "fotogen" kallar vi det nu för tiden. Det gick inte att köpa lampolja för pengar, och ändå var folk tvungna att ha det, eftersom det inte fanns något annat att lysa med. Inne i stugan gick det nog att krångla sig fram på något vis, men det var värre att reda sig ute i ladugården när hösten kom och det blev mörkt vid tre fyra på eftermiddagen.

Noret

Förändringen /y/ > /i/ syns i alldeles tister ’alldeles tysta’.

Moramål (Noret)	Då mej mona va je ungg kulla, add o å Britås-Anna väri bort-i jänn gard å våkå fredasnåt. Uppå vejän em skuld dem go föbi jänn ös-gard, å ä va ländj sä, ä add bott nå fok dar. Då dem djikk föbi, fikk dem sjå jett tända ljos i fönstri. Dem vart rädigär å alldeles tister, fö dem add gått å småprata. Jänn bra bit darifrå fingg dem mål i munnim. Britås-Anna sejd a mona: "Såg du?" å mona svärä: "Ja, såg dug og?". Dem trodd att ä va jett fegljos.^[16]
Svenska	När min mamma var en ung flicka hade hon och Britås-Anna varit i en gård för att vaka fredagsnatt. På vägen hem skulle de gå förbi en ödegård, och det var länge sedan det hade bott folk där. När de gick förbi såg de ett tänt ljus i fönstret. De blev rädda och alldeles tysta, för de hade gått och småpratat. En bra bit därifrån fick de mål i mun. Britås-Anna sa till mamma: "Såg du?" och mamma svarade: "Ja, såg du också?". De trodde att det var ett fegljus.

Se även

Referenser

Noter

↑ Levander 1925.
↑ Noreen 1882.
↑ Eriksson 1961, s. 141ff.
↑ Levander 1928, s. 6, 270f.
↑ Helgander, John (2000). ”Älvdalsmål i förändring: den tonande dentala frikativan (dh) och dess ersättare”. Folkmålsstudier (Helsingfors) 39: sid. 178f.
↑ Levander 1928, s. 103.
↑ Levander 1925, s. 189.
1 2 3 4 Bygdemål i Mora 1990, s. 80f.
1 2 Bygdemål i Mora 1990, s. 86ff.
↑ Budh, Bror (1984). ”Bur-Jannes, jenn wajrför kall”. Missmårn (Mora): sid. 26. ISSN 1403-0896. Libris 650520
↑ Stenes-Keste (1984). ”Jen kweld fe långg sä”. Missmårn (Mora): sid. 32. ISSN 1403-0896. Libris 650520
↑ Bygdemål i Mora 1990, s. 178.
↑ Mora Hembygdslag. ”Missmårn (årlig hembygdstidskrift)”. https://www.morahembygd.se/sample-page/missmarn-arlig-hembygdstidskrift/. Läst 13 juni 2021.
↑ Öhnell, Lars (1988). ”Mårfar”. Missmårn (Mora): sid. 2. ISSN 1403-0896. Libris 650520
↑ Blomberg, Anders (1985). ”Lampålju”. Missmårn (Mora): sid. 4. ISSN 1403-0896. Libris 650520
↑ Gunnerås, Anna (1985). ”Skromt å Trull”. Missmårn (Mora): sid. 19. ISSN 1403-0896. Libris 650520

Källförteckning

Bygdemål i Mora: Östnor och dess grannbyar Öna och Kråkberg. Mora: Östnors byalag. 1990. Libris 1180784
Eriksson, Manne (1961), ”Svensk ljudskrift 1878-1960. En översikt över det svenska landsmålsalfabetets utveckling och användning huvudsakligen i tidskriften Svenska Landsmål”, Svenska landsmål och svenskt folkliv, https://www.isof.se/download/18.317326fe1795688972721a60/1622041759125/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1961_bilaga_h280.pdf
Levander, Lars (1925), Dalmålet. Beskrivning och historia., "1", Uppsala
Levander, Lars (1928), Dalmålet. Beskrivning och historia., "2", Uppsala
Noreen, Adolf (1882), ”Dalmålet II. Ordlista öfver dalmålet”, Svenska landsmål och svenskt folkliv IV, https://www.isof.se/download/18.317326fe179568897271b0a1/1621946869760/Svenska%20landsm%C3%A5l%20och%20Svenskt%20folkliv_1882_b_h11.pdf

[1] Levander 1925.

[2] Noreen 1882.

[3] Eriksson 1961, s. 141ff.

[4] Levander 1928, s. 6, 270f.

[5] Helgander, John (2000). ”Älvdalsmål i förändring: den tonande dentala frikativan (dh) och dess ersättare”. Folkmålsstudier (Helsingfors) 39: sid. 178f.

[6] Levander 1928, s. 103.

[7] Levander 1925, s. 189.

[bygdemal-80f-8] 1 2 3 4 Bygdemål i Mora 1990, s. 80f.

[bygdemal-86ff-9] 1 2 Bygdemål i Mora 1990, s. 86ff.

[10] Budh, Bror (1984). ”Bur-Jannes, jenn wajrför kall”. Missmårn (Mora): sid. 26. ISSN 1403-0896. Libris 650520

[11] Stenes-Keste (1984). ”Jen kweld fe långg sä”. Missmårn (Mora): sid. 32. ISSN 1403-0896. Libris 650520

[12] Bygdemål i Mora 1990, s. 178.

[13] Mora Hembygdslag. ”Missmårn (årlig hembygdstidskrift)”. https://www.morahembygd.se/sample-page/missmarn-arlig-hembygdstidskrift/. Läst 13 juni 2021.

[14] Öhnell, Lars (1988). ”Mårfar”. Missmårn (Mora): sid. 2. ISSN 1403-0896. Libris 650520

[15] Blomberg, Anders (1985). ”Lampålju”. Missmårn (Mora): sid. 4. ISSN 1403-0896. Libris 650520

[16] Gunnerås, Anna (1985). ”Skromt å Trull”. Missmårn (Mora): sid. 19. ISSN 1403-0896. Libris 650520

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]