Siegfriedlinjen
| Siegfriedlinjen / VĂ€stvallen | |
| Karta över Siegfriedlinjen. | |
| Plats | VĂ€stra Tyskland |
|---|---|
| Typ | Försvarslinje |
| Byggd | 1938â40 |
| Material | Betong, stÄl |
| I bruk | 1940â45 |
| Kontrollerad av | Tyskland |
| Slag/krig | Andra vÀrldskriget |
Den ursprungliga Siegfriedlinjen (Siegfriedstellung) var en linje av försvarsfort och stridsvagnshinder som byggdes av Tyskland som en del av Hindenburglinjen 1916â1917 i norra Frankrike under det första vĂ€rldskriget. PĂ„ senare tid har Siegfriedlinjen kommit att beteckna den motsvarande försvarslinjen under det andra vĂ€rldskriget. Den nyare linjen byggdes pĂ„ 1930-talet, mitt emot den franska Maginotlinjen, som tjĂ€nade ett motsvarande syfte. Tyskarna sjĂ€lva kallade denna för Westwall, men de allierade döpte om den efter den tidigare linjen. Denna artikel behandlar den Siegfriedlinje som blev kĂ€nd under det andra vĂ€rldskriget.
Siegfriedlinjen var ett försvarssystem som strÀckte sig mer Àn 630 km och som innehöll mer Àn 18 000 bunkrar, tunnlar och stridsvagnshinder. Linjen strÀckte sig frÄn Kleve vid grÀnsen till NederlÀnderna, lÀngs med grÀnsen av det gamla tyska imperiet till staden Weil am Rhein vid SchweizgrÀnsen. Linjen planerades av Adolf Hitler mera för propagandasyften Àn för nÄgra reella strategiska syften. Planeringen pÄbörjades Är 1936 och sjÀlva bygget pÄgick mellan 1938 och 1940. Detta var efter att nazisterna hade brutit mot Versaillesfördraget och Locarnofördraget genom att Ätermilitarisera Rhenlandet Är 1936.
Bakgrund till namnet "Westwall"
[redigera | redigera wikitext]
Man kan inte med sÀkerhet sÀga varifrÄn det tyska namnet "Westwall" ("VÀstvallen") kommer. Det Àr mest troligt att namnet helt enkelt blev allmÀnt anvÀnt i slutet av 1938. Nazistpropagandan anvÀnde inte inledningsvis namnet, men det var vÀlkÀnt frÄn och med mitten av 1939 nÀr Hitler sÀnde ut en "dagsorder till soldaterna och arbetarna pÄ VÀstvallen" den 20 maj 1939. Det officiella namnet pÄ linjen fram till dess berodde pÄ programmen som beskrivs i nÀsta sektion av denna artikel. Namnet "Limesprogramm" var till exempel ett avsiktligt tÀcknamn som valts för att fÄ folk att tÀnka pÄ de tyska arkeologiska undersökningar som dÄ nyligen hade avslutats vid övre Limes, den gamla romerska grÀnsen.
Konstruktionsprogram, 1938â1940
[redigera | redigera wikitext]Det förekom flera distinkta byggnadsfaser av Siegfriedlinjen:
- GrÀnsövervakningsprogrammet (pionjÀrprogram) för de frÀmsta positionerna (1938)
- Limesprogrammet (1938)
- Aachen-Saar-programmet (1939)
- Geldernplaceringen mellan Brygge och Kleve (1939â1940)
- VÀstra luftförsvarszonen (1938)
Dessa program hade alla högsta prioritet och man anvÀnde alla tillgÀngliga resurser för att fÀrdigstÀlla dem.
Vanliga konstruktionstyper
[redigera | redigera wikitext]Vid inledandet av varje konstruktionsprogram gjorde man upp ritningar pÄ försvarsnÀsten som sedan byggdes, ibland i tusental. Denna standardisering av bunkrar, stridsvÀrn och stridsvagnshinder var nödvÀndig pÄ grund av brist pÄ rÄmaterial, transporter och arbetare.
PionjÀrprogrammet
[redigera | redigera wikitext]Under huvuddelen av pionjÀrprogrammet byggdes smÄ bunkrar med tre skyttegluggar mot fronten. VÀggarna var bara 50 cm tjocka och gav inget skydd mot giftgas. Soldater som var stationerade dÀr hade inga egna bÀddar utan fick hÄlla sig till hÀngmattor. Vid utsatta positioner uppfördes dessa bunkrar med smÄ bepansrade "utkiksposter" pÄ taket. Alla dessa konstruktioner ansÄgs redan förÄldrade nÀr de byggdes och kunde enbart erbjuda skydd mot splitter frÄn bomber och kanongranater. Programmet utfördes av grÀnsvakten (Grenzwacht), en liten militÀr enhet som aktiverades i Rhenlandet omedelbart efter dess Ätermilitarisering.
Limesprogrammet
[redigera | redigera wikitext]
Limesprogrammet började pÄ order av Hitler, som ville att fortifikationerna pÄ den vÀstra tyska grÀnsen skulle stÀrkas. De bunkrar som byggdes under denna period var bÀttre konstruerade. Armeringen för dessa typ 10-bunkrar tog troligtvis omkring 20 manÄr att bygga och varje bunker krÀvde omkring 287 m³ betong, vilket motsvarar ett litet kvarter med bostÀder.
Bunkrarnas tak och vÀggar var 1,5 m tjocka. Detta sÄgs dock som otillrÀckligt till och med innan bunkrarna fÀrdigstÀllts. Totalt byggdes 3 471 typ 10 -bunkrar lÀngs hela Siegfriedlinjen. Bunkrarna hade ett centralrum eller skydd för 10 till 12 man, med en ingÄng, stegformade skyttegluggar bakÄt och en stridssektion som var 50 cm högre. Denna sektion hade skottgluggar framÄt och Ät sidorna för kulsprutor samt en separat ingÄng. Fler skottgluggar fanns för karbiner och hela konstruktionen konstruerades för att vara sÀker mot giftgas med de erfarenheter som man hade frÄn det första vÀrldskriget.
Bunkern vĂ€rmdes upp med en sĂ€kerhetsugn och skorstenen som ledde ut i det fria tĂ€cktes med ett tjockt galler. Varje soldat gavs en sovplats och en pall; den officer som hade befĂ€let hade dock en stol. Det fanns mycket lite rum: varje soldat hade omkring 1 mÂČ utrymme, vilket innebar att rummen var fullpackade.
Inne i de bunkrar som Ànnu finns kvar finns skyltar pÄ vÀggarna som skall förbereda mannarna för sina uppgifter: "VÀggarna har öron" eller "SlÀck lyset nÀr skottgluggarna Àr öppna!"
Aachen-Saarprogrammet
[redigera | redigera wikitext]Bunkrarna som byggdes under detta program var likadana som de som byggdes i Limesprogrammet: typ 107 hade dubbla kulsprutekasematter med betongvĂ€ggar som var upp till 3,5 m tjocka. En skillnad denna gĂ„ng var att man inte byggde nĂ„gra skottgluggar framĂ„t, enbart pĂ„ bunkerns sidor. Skottgluggar byggdes bara framĂ„t i vissa specialfall och de var dĂ„ skyddade med tunga metalldörrar. Detta program inkluderade stĂ€derna Aachen och SaarbrĂŒcken som inledningsvis hade legat vĂ€ster om Limesprogrammets försvarslinje.
VÀstra luftförsvarszonen
[redigera | redigera wikitext]Den vÀstra luftförsvarszonen (Luftverteidigungszone West eller LVZ West) gick parallellt med de tvÄ tidigare linjerna och fortsatte österut: Denna bestod huvudsakligen av luftvÀrnstorn i betong. Dessa torn uppfördes för att tvinga fientliga flygplan att flyga högre och pÄ sÄ sÀtt försÀmra deras trÀffsÀkerhet vid bombfÀllning. Tornens nÀrskydd utgjordes av bunkrarna frÄn Limes och Aachen-Saarprogrammen.
Geldernplaceringen
[redigera | redigera wikitext]
Geldernplaceringen förlĂ€ngde Siegfriedlinjen norrut sĂ„ lĂ„ngt som till Kleve vid Rhen och denna utvidgning började byggas först efter det andra vĂ€rldskrigets utbrott. Siegfriedlinjen slutade ursprungligen i norr nĂ€ra BrĂŒggen i Viersendistriktet. Huvudsakligen byggdes obevĂ€pnade skyttegravar. För att förstĂ€rka konstruktionen byggde man dem i betong och av kamouflageorsaker byggdes skyttegravarna ofta nĂ€ra bondgĂ„rdar.
Stridsvagnshinder
[redigera | redigera wikitext]
Miltals med stridsvagnshinder byggdes Àven lÀngs Siegfriedlinjen och dessa var pÄ grund av sitt utseende kÀnda som "draktÀnder" eller "finnar" (pÄ tyska kallades de Höcker, "hoppor"). Dessa block av armerad betong stod i flera rader pÄ en enda grundplatta. Det finns tvÄ typer av barriÀrer: Typ 1938 med fyra tandrader som blev högre lÀngre bakÄt och Typ 1939 med fem sÄdana tandrader. Det byggdes Àven mÄnga andra linjer med irreguljÀra rader av tÀnder. Ifall lÀget tillÀt grÀvde man vattenfyllda diken istÀllet för stridsvagnshinder. Ett exempel över denna typ av försvar finns norr om Aachen nÀra Geilenkirchen.

ArbetsförhÄllanden
[redigera | redigera wikitext]Bunkrarna som byggdes under pionjĂ€rprogrammet uppfördes oftast av privata firmor, men den privata sektorn kunde inte tillhandahĂ„lla de mĂ€ngder arbetare som krĂ€vdes för de följande programmen. Detta gap fylldes av Organisation Todt - en arbetsorganisation som namngivits efter dess grundare, Fritz Todt. Med hjĂ€lp av denna organisation samlade man ihop stora mĂ€ngder arbetare â upp emot en halv miljon samtidigt â som byggde upp Siegfriedlinjen. Transporterna av material och arbetare frĂ„n hela Tyskland utfördes av Deutsche Reichsbahn som utnyttjade de vĂ€lutvecklade strategiska jĂ€rnvĂ€gslinjerna som byggts upp vid Tysklands vĂ€stra grĂ€ns under det första vĂ€rldskriget.
ArbetsförhÄllandena pÄ byggarbetsplatserna var svÄra och mycket farliga; till exempel var man tvungen att förlita sig till primitiva arbetssÀtt för att lyfta och montera den extremt tunga bepansringen (stÄlplattor som kunde vÀga upp emot 60 ton). Livet pÄ byggarbetsplatserna och efter arbetsdagens slut var monotont och mÄnga gav upp och sökte sig bort.
Bepansring och vapen
[redigera | redigera wikitext]Den tyska industrin kunde inte leverera sÄ mÄnga pansarplattor av stÄl som behövdes för att montera vapnen i bunkrarna, vilket innebar att bunkrarna inte var av stort militÀrt vÀrde. De bepansrade sektionerna omfattade skottgluggarna och deras luckor samt de bepansrade kupolerna som gav ett 360-gradigt försvar. Tyskland var beroende av andra lÀnder för att tillhandahÄlla de legeringar som krÀvdes för att producera de bepansrade plattorna (frÀmst nickel och molybden), vilket ledde till att bepansringen antingen bortlÀmnades eller producerades med lÄgkvalitativa material. Denna bristfÀllighet var till och med synligt pÄ officiella fotografier.
Bunkrarna utrustades med kanoner som visade sig vara otillrÀckliga under de första krigsÄren och dÀrför nedmonterades. Det var inte möjligt att montera de grovkalibriga vapen som skulle ha varit nödvÀndiga för ett effektivt försvar i de existerande bunkrarna.
Siegfriedslinjens roll i krigets början
[redigera | redigera wikitext]Trots Frankrikes krigsförklaring i början av andra vÀrldskriget förekom inga större krigshandlingar vid Siegfriedlinjen vid början av kampanjen i vÀst. IstÀllet upprÀtthöll bÄda sidorna det sÄ kallade LÄtsaskriget, dÀr ingendera av sidorna ville anfalla den andra och bÄda uppehöll sig i sina sÀkra stÀllningar. Denna historiska fas har förevigats i Billy Joels sÄng Siegfried Line, ett hittills opublicerat verk frÄn hans CD-box My Lives som slÀpptes Är 2005. NÀr kampanjen i vÀst avslutats monterades alla flyttbara vapen ned frÄn Siegfriedlinjen och anvÀndes pÄ andra stÀllen. Betongsektionerna lÀmnades kvar och blev snart olÀmpliga för försvar pÄ grund av bristande underhÄll. Bunkrarna anvÀndes istÀllet som lager, till exempel för jordbruksutrustning.
Ă teraktivering av Siegfriedlinjen, 1944
[redigera | redigera wikitext]I och med landstigningen i Normandie pÄ Dagen D den 6 juni, 1944, bröt kriget i vÀster ut igen och en ny situation uppstod. Den 24 augusti, 1944 gav Hitler ett direktiv för att konstruktionen av Siegfriedlinjen skulle Äterupptas. 20 000 tvÄngsarbetare och medlemmar av den tyska riksarbetstjÀnsten (Reichsarbeitsdienst, RAD), av vilka de flesta var 14 till 16 Är gamla pojkar, försökte Äterupprusta linjen för försvarsÀndamÄl. Lokalbefolkningen kallades Àven in för att utföra detta arbete, oftast pansarvÀrnsdiken.
Under bunkrarnas konstruktion var det redan klart att bunkrarna inte kunde stĂ„ emot de nyutvecklade pansarbrytande vapnen. Vid samma tidpunkt som den verkliga Siegfriedlinjen Ă„teraktverades byggdes smĂ„ betongbunkrar upp lĂ€ngs grĂ€nsen av det ockuperade omrĂ„det. Dessa bunkrar kallades âTobrukbunkrarâ (efter hamnstaden Tobruk i östra Libyen). Dessa bunkrar var oftast skyttevĂ€rn för enskilda soldater.
SkÀrmytslingar vid Siegfriedlinjen
[redigera | redigera wikitext]- Huvudartikel: Allierades framryckning frÄn Paris till Rhen

I augusti 1944 skedde de första skĂ€rmytslingarna vid Siegfriedlinjen. Den sektion av linjen som man slogs om var HĂŒrtgenwaldomrĂ„det i Eifel, 20 km sydost om Aachen. Slaget i detta förvirrande, skogstĂ€ta omrĂ„de krĂ€vde mer Ă€n 10 000 amerikanska dödsoffer; de tyska siffrorna Ă€r inte exakt kĂ€nda, man kan ha uppgĂ„tt till omkring 12 000.
Efter slaget om HĂŒrtgenskogen började Ardenneroffensiven. Denna offensiv startade i omrĂ„det söder om HĂŒrtgenwald, mellan Monschau och den Luxemburgiska staden Echternach. Denna offensiv var ett sista försök av tyskarna att Ă€ndra krigets utgĂ„ng. Det ledde till stora förluster i mĂ€nniskoliv utan att uppnĂ„ nĂ„gra bestĂ„ende resultat.
Det förekom Àven hÀftiga strider i andra delar av Siegfriedlinjen. MÄnga tyska soldater vÀgrade kapitulera pÄ grund av hotet om krigsrÀtt. PÄ grund av detta beslut betalade mÄnga soldater med sina liv eftersom gruppskyddsrummen inte skyddade dem frÄn anfall.
De sista bunkrarna föll pĂ„ vĂ„ren 1945 vid Saarland och HunsrĂŒck.
Siegfriedlinjen som ett propagandaverktyg
[redigera | redigera wikitext]| â | Fasta försvarsverk Ă€r monument över mĂ€nsklighetens dumhet. | â |
| â General George S. Pattons kommentar om Siegfriedlinjen | ||
Siegfriedlinjen var mer vÀrdefull som ett propagandaverktyg Àn som militÀrt försvar. Tysk propaganda, bÄde hemma och utomlands, beskrev linjen som ett ogenomtrÀngligt bÄlverk.
För tyskarna, som byggde linjen, representerade den regimens försvarsintentioner, samtidigt som den för grannstaterna framstod som bÄde hotande och uppmuntrande. Denna strategi visade sig vara mycket framgÄngsrik, vid bÄde inledningen och slutet av det andra vÀrldskriget, frÄn nazisternas synvinkel. Vid krigets början stannade de franska styrkorna bakom sina egna försvarsverk och lÀt tyskarna anfalla Polen och i krigets slutskede tillbringade de invaderande styrkorna mer tid Àn nödvÀndigt vid den ofullbordade och urblÄsta Siegfriedlinjen, vilket medgav möjligheter för tyskarna att utföra manövrar i öst. I skenet av detta kan Siegfriedlinjen ses som nazisternas största propagandaframgÄng med vittgÄende konsekvenser.
Siegfriedlinjen var Àmnet för en populÀr brittisk sÄng frÄn 1939 We're Gonna Hang out the Washing on the Siegfried Line. Denna sÄng Äterspeglade den tidens sinnesstÀmning bland trupperna som marscherade till Frankrike.
|
|
Efter kriget
[redigera | redigera wikitext]

Under efterkrigstiden revs mÄnga sektioner av Siegfriedlinjen genom sprÀngning. Detta arbete, sÄvÀl som minröjningen vid linjen krÀvde mÄnga mÀnniskors liv.
"Obehagligheten som ett minnesmÀrke"
[redigera | redigera wikitext]I Nordrhein-Westfalen finns Ànnu omkring 30 intakta bunkrar, de flesta andra förstördes genom sprÀngning eller genom att de tÀcktes med jord. Stridsvagnshindren finns Ànnu till stora delar kvar; i EifelomrÄdet finns det till exempel flera kilometer hinder kvar, vilket kan ge en uppfattning om vad som troligen var den största nazistiska propagandaframgÄngen.
Sedan 1997 har man börjat försöka bevara Äterstoden av Siegfriedlinjen som ett historiskt monument under mottot "VÀrdet av obehagligheten som ett minnesmÀrke" (Der Denkmalswert des Unerfreulichen). PÄ sÄ sÀtt försökte man förhindra radikala högerextremisters anvÀndning av Siegfriedlinjen som propaganda. Man försökte Àven Àndra bilden av linjens impermeabilitet: om det Àr ett minnesmÀrke kan de som Àr intresserade sjÀlva gÄ dit och bilda sig en uppfattning.
Vid samma tidpunkt gav Ă€ven staten visst stöd för att förstöra Ă„terstoden av Siegfriedlinjen. PĂ„ grund av detta utfördes nödarkeologiska arbeten sĂ„ fort nĂ„gon del av linjen skulle tas bort, som vid vĂ€gbyggen. Den arkeologiska aktiviteten kunde inte förhindra att sektionerna förstördes, men sĂ€krade information om linjens uppbyggnad och förde forskningsarbetet framĂ„t. Det Ă€r Ă€nnu en kĂ€nslig frĂ„ga ifall det Ă€r rĂ€ttfĂ€rdigt att bevara dessa militĂ€ra strukturer â vars funktion liknade den romerska LimesgrĂ€nsen â i och med att de byggdes av nazisterna.
Naturskydd vid Siegfriedlinjen
[redigera | redigera wikitext]
Naturkonservatörer anser att Äterstoden av Siegfriedlinjen Àr vÀrdefullt som en kedja av biotoper dÀr ovanliga djur och vÀxter kan finna skydd, tack vare dess storlek. Skyddet stÀrks av att betongruiner inte kan anvÀndas vid jordbruk eller skogsbrukshÄllning.
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Externa lÀnkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Siegfriedlinjen.- (tyska) https://web.archive.org/web/20060209085335/http://www.westwall.page.cx/
- (tyska) http://www.westwallmuseum-irrel.de/
- (tyska) https://web.archive.org/web/20051215021918/http://www.projekt-westwall.de/
- (engelska) BetongvÀrnsstrid vid Siegfriedlinjen
- Siegfried Line -sÄngen som en MP3:a
- (engelska) Stormningen av Simserhof nÀra Bitche - 1944
- (engelska) Bunkerbilder: bilder, lÀgen, information om bunkrar frÄn det andra vÀrldskriget och atlantvallen