Hoppa till innehÄllet

Uroxe

FrÄn Wikipedia
Uroxe
Status i vÀrlden: Utdöd [1]
Systematik
DomÀnEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggstrÀngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDĂ€ggdjur
Mammalia
OrdningPartÄiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljOxdjur
Bovinae
SlÀkteBos
ArtUroxe
B. primigenius
Vetenskapligt namn
§ † Bos primigenius
AuktorBojanus, 1827
Utbredning
Underarter

Bos primigenius primigenius
  (Bojanus, 1827)
Bos primigenius namadicus
  (Falconer, 1859)
Bos primigenius mauretanicus

  (Thomas, 1881)
Synonymer

Bos mauretanicus Thomas, 1881
Bos namadicus Falconer, 1859

Bos taurus
Hitta fler artiklar om djur med
Skelett av uroxe pÄ Nationalmuseet i Köpenhamn.

Uroxe (Bos primigenius) var ett stort oxdjur, numera utdött, som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Tamboskap (Bos taurus) hÀrstammar frÄn uroxen.

Den sista kÀnda levande uroxen, en ko, dog Är 1627 i Jaktorówskogen i Polen.[1][2]

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Uroxe Ă€r delvis ett översĂ€ttningslĂ„n frĂ„n medellĂ„gtyska: Ć«rosse, dĂ€r förledet ur Ă€r djurets egentliga egennamn (fornnordiska: Ășrr; plural: urar), och inte prefixet ur- för ”utgĂ„ngspunkt” sĂ„som i urtida eller ursprunglig, vilket innebĂ€r att uroxe ordagrant betyder ”oxe av arten ur”, ej ”urtida oxe” eller ”ursprunglig oxe”.[3][4] Skillnaden Ă€r mer begriplig pĂ„ tyska, jĂ€mför tyska: Auerochse (”uroxe”) jĂ€mte Urzeit (”urtid”). Tidigare har sammansĂ€ttningen urnöt Ă€ven varit vanlig och regionalt har den maskulina rotformen ure förekommit som ord för ”arg, folkilsken tjur”.[5][4]

I forntiden var ”uroxe” Ă€ven namnet för u-runan ᚱ i den anglofrisiska runraden (anglosaxiska: Ć«r) samt den samhöriga bokstaven i det gotiska alfabetet (gotiska: uraz), dĂ€rav antagligen Ă€ven den Ă€ldre samgermanska runraden (rekonstruerad urgermanska: *Ć«ruz).

Utseende

[redigera | redigera wikitext]

Uroxen var betydligt större Àn de flesta varianter av nu existerande tamboskap. Mankhöjden var hos exemplar av hankön cirka 1,8 meter och vikten cirka 700-900 kg.[6] De största individerna hade en mankhöjd pÄ cirka 2 meter och vÀgde över 1 000 kg. För ungefÀr 8 000 Är sedan domesticerades uroxen pÄ flera platser. Uroxen ansÄgs som ett utmanande bytesdjur för jakt, vilket bidrog till utrotningen.

Uroxen utmÀrktes av en lÄng, smal skalle med raka konturer och föga framtrÀdande ögonhÄlor.

Av bilder och beskrivningar som finns dokumenterade framgÄr, att uroxen saknade man och att hÄrets fÀrg var svartbrun hos tjuren. Honor hade dÀremot en rödbrun pÀls.[6]

Ekologi

[redigera | redigera wikitext]

Honor, deras ungar och unga tjurar bildade hjordar. Efter nÄgra Är etablerade unga hannar ungkarlsflockar medan Àldre tjurar levde ensamma utanför parningstiden. Födan utgjordes frÀmst av grÀs, örter, blad, frukter och ekollon. Vid födobrist Ät uroxen Àven bark.[6]

Ursprung och utbredning

[redigera | redigera wikitext]

Uroxen antas ha utvecklats i Indien för omkring 2 miljoner Är sedan, och dÀrefter ha spridit sig till Mellanöstern, Asien och, för omkring 250 000 Är sedan, Europa.[2]

Dess utbredningsomrÄde omfattade Europa, Sibirien, Central- och frÀmre Asien samt Nordafrika. Under istiden förekom den inte i norra Europa, och först efter istiden utökades dess utbredningsomrÄde över nordligare omrÄden, och nÄdde dÄ Àven Skandinaviska halvön.

Domesticering och utrotning

[redigera | redigera wikitext]

Uroxen bedöms vara förfader till modern tamboskap. Arkeologiska fynd visar att uroxen domesticerades oberoende i FrĂ€mre Orienten och i Indien för 10 000–8 000 Ă„r sedan. Detta gav upphov till dagens tvĂ„ huvudgrenar av tamboskap, Bos taurus (nötboskap) och den puckelryggiga Bos indicus (Sebu, Zebu eller Cebu). Detta styrks av genetiska analyser av mitokondriellt DNA, som pĂ„visar en markant skillnad mellan B. taurus och B. indicus, vilket tyder pĂ„ att grenarna utvecklats frĂ„n redan dĂ„ geografiskt och genetiskt separerade vildpopulationer.

DNA-analyser tyder pÄ att bara 80 uroxar i Mellanöstern för 10 500 Är sedan Àr ursprunget till dagens nötboskap. FÄ ursprungsindivider pekar enligt forskarna pÄ att de vilda uroxarna var svÄra att tÀmja.[7] Cecilia Anderungs avhandling[8] visar dock att dagens europeiska kor har ett blandat ursprung frÄn Mellanöstern och frÄn Europas uroxar genom hybridisering av tamkor med vilda uroxar.

JĂ€mförelser mellan uroxens och tamboskapens skelettdelar har varit givande. LĂ€mningar frĂ„n djur som tros ha vĂ€gt över ett ton har Ă„terfunnits pĂ„ fyndplatser vid Goldcliff (Allteuryn), Newport, Wales, och daterats till jĂ€garstenĂ„lder. Uroxe och tamboskap fanns samtidigt i Britannien fram till bronsĂ„ldern, men skelettanalyser visar inte pĂ„ nĂ„gon genetiskt pĂ„verkan pĂ„ tamboskap. DĂ€rför antogs europeisk tamboskap hĂ€rstamma frĂ„n den domesticering som Ă€gde rum i FrĂ€mre Orienten men det ifrĂ„gasttes av Anderungs avhandling. Indisk tamboskap, domesticerad för 10 000–8 000 Ă„r sedan, hĂ€rstammar frĂ„n en population som skildes av frĂ„n den i FrĂ€mre Orienten för ungefĂ€r 200 000 Ă„r sedan. Afrikansk tamboskap bedöms hĂ€rstamma frĂ„n en gren nĂ€rmast slĂ€kt med den frĂ„n FrĂ€mre Orienten — uppdelningen tros ha skett för ca 25 000 Ă„r sedan, troligen cirka 15 000 Ă„r före domesticeringen. Den Turano-mongoliska (Wagyu) tamboskapen, som nu Ă„terfinns i norra Kina, Mongoliet, Korea och Japan, kan hĂ€rstamma frĂ„n ett fjĂ€rde domesticeringstillfĂ€lle. Denna grupp kan ha skilts frĂ„n den FrĂ€mre-orientaliska varianten för cirka 35 000 Ă„r sedan. Om dessa tre tidigare populationer skulle ha kunnat betraktas som skilda underarter Ă€r oklart.

Uroxen förekom ursprungligen frÄn Storbritannien, Irland och södra Skandinavien till norra Afrika, Mellanöstern och Centralasien.

I Sverige förekom uroxen endast upp till Östergötland och NĂ€rke, frĂ„n MĂ€lardalen fanns tidigare inga fynd. Boplatsen Aspestahult 1.1, Kjula 291, Kjula socken, Södermanland, en mellanneolitisk boplats gav fynd av tand av uroxe Agneta Ohlsson ostelog pĂ„ AO= Arkeoosteologi skriver: Fragmentet utgjordes av del av kindtand (M1/M2) frĂ„n nötdjur/uroxe, men frĂ„n ett ungdjur eftersom talongen knappt var sliten (mellan 6 mĂ„nader och 2 Ă„r). Det gick dock inte att osteologiskt avgöra om tanden tillhörde ett vilt eller domesticerat djur (Bos primigenius/Bos taurus). Med utgĂ„ngspunkt av datering antas dock tanden tillhöra ett vilt djur.[9] Uroxen verkar ha dött ut i Sverige redan för omkring 7 500 Ă„r sedan innan de första fynden av tam nötboskap dyker upp. PĂ„ Iberiska och Apenninska halvön utrotas uroxen under bronsĂ„lder, pĂ„ Jylland omkring början av vĂ„r tiderĂ€kning.[10]

PÄ 1200-talet hade utbredningen minskat till att omfatta endast Polen, Litauen, Moldavien, Transsylvanien och Ostpreussen. I Ostpreussen utrotades den pÄ 1400-talet.[10] Endast de högre stÄnden, och till slut endast hovet, hade rÀtt att jaga djuren. Allt eftersom populationen minskade upphörde jakten, men jÀgmÀstarna Älades att hÄlla öppna marker för uroxarna att beta pÄ, för vilket de undantogs frÄn lokala skatter. Tjuvjakt pÄ uroxe belades med dödsstraff. 1564 kÀnde jÀgmÀstarna till endast 38 djur. Den sista kÀnda uroxen, en ko, dog av naturliga orsaker 1627 i Jaktorówskogen i Polen. Kraniet togs sedan av den svenska hÀren under invasionen av Polen (1655-1660) och finns nu i Livrustkammaren i Stockholm. Enligt uppgift skall Àven ett dryckeshorn i Livrustkammaren[11] i Stockholm vara tillverkat av hornet frÄn den sista uroxen. Tester visade att hornet kom frÄn en uroxe som var korsad med tamboskap.[10] Utrotningen orsakades av jakt, habitatminskning pÄ grund av jordbrukets utbredning, klimatförÀndring samt sjukdomar som spreds frÄn tamboskap.

Försök till Äterskapande

[redigera | redigera wikitext]

Under 1930-talet försökte bröderna Heinz Heck och Lutz Heck i MĂŒnchens djurpark pĂ„ uppdrag av Hermann Göring att Ă„terskapa uroxen genom ett medvetet avelsprogram som utgick ifrĂ„n ett flertal gamla oxraser, bland annat skotsk höglandsboskap. Denna avkomma kallas Heck-boskap och trots att de pĂ„minner om hur uroxen sĂ„g ut Ă€r de inte att betrakta som dess Ă€ttling mer Ă€n andra nötkreatur.[12]

Taxonomi

[redigera | redigera wikitext]

Det rÄder viss oenighet om hur uroxen skall benÀmnas vetenskapligt. Linné gav namnet Bos taurus till tamboskap, men torde ha varit medveten om att en vildform (uroxen) funnits i Europa. Under tidigt 1800-tal upptÀcktes flera lÀmningar efter uroxe, och den gavs av Bojanus namnet Bos primigenius. NÀr det lÄngt senare stod helt klart att uroxen var samma art som tamboskap Ätergavs den namnet Bos taurus (enligt principen att första givna namn skall gÀlla), vilket ocksÄ anges som det giltiga av till exempel ITIS.[13] 2003 ÄterstÀllde ("konserverade") dock ICZN (i ett stÀllningstagande Opinion 2027) tidigare givna namn pÄ ett antal vildpopulationer, dÀribland Bos primigenius, och till exempel IUCN listar Bos primigenius som det giltiga namnet.[1][14]

2010 publicerades den första genetiska analysen av ett komplett mitokondriellt DNA frÄn ett uroxfossil.[15]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den hÀr artikeln Àr helt eller delvis baserad pÄ material frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia, Aurochs, 16 april 2010.
Den hĂ€r artikeln Ă€r helt eller delvis baserad pĂ„ material frĂ„n Nordisk familjebok, Uroxen, 1904–1926.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 Bos primigenius pÄ IUCN:s rödlista, auktor: Tikhonov, A. 2008, besökt 12 juni 2009.
  2. 1 2 Faktaside om partÄete klovdyr Naturhistorisk Museum - Universitet i Oslo, besökt 2010-04-24.
  3. ↑ Ur i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  4. 1 2 3 4 Svenska Akademiens ordbok: ur
  5. ↑ ure i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  6. 1 2 3 Kazmi, Ghaier (2009). ”Bos primigenius”. Extinct animals. Ross Piper. sid. 50-52. ISBN 978-0-313-34987-4
  7. ↑ Olof af WĂ„hlberg (28 mars 2012). ”80 iranska uroxar mödrar till moderna kossor”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/80-iranska-uroxar-modrar-till-moderna-kossor. LĂ€st 18 februari 2021.
  8. ↑ ”Genetic Analyses of Bovid Remains and the Origin of Early European Cattle”. DIVA portal. 18 oktober 2006. http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:169076/FULLTEXT01.pdf. LĂ€st 18 februari 2020.
  9. ↑ ”En mellanmesolitisk boplats pĂ„ Kjulamon”. Stiftelsen KulturmiljövĂ„rd Södermanland. 18 oktober 2013. Arkiverad frĂ„n originalet den 4 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211004214108/https://www.kmmd.se/PageFiles/332/KM2013_79.pdf. LĂ€st 18 februari 2021.
  10. 1 2 3 Europeiska kulturlandskap - Hur mÀnniskan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 161
  11. ↑ Statens historiska musser
  12. ↑ Europeiska kulturlandskap - Hur mĂ€nniskan format Europas natur, Urban Emauelso., 2009. s. 163-64
  13. ↑ ”Bos taurus” (pĂ„ engelska). ITIS, the Integrated Taxonomic Information System. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=183838. LĂ€st 24 april 2010.
  14. ↑ ”Bos primigenius primigenius” (pĂ„ engelska). The Extinction Website. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 april 2009. https://web.archive.org/web/20090420140454/http://www.petermaas.nl/extinct/speciesinfo/aurochs.htm. LĂ€st 25 april 2010.
  15. ↑ ”A Complete Mitochondrial Genome Sequence from a Mesolithic Wild Aurochs (Bos primigenius)” (pĂ„ engelska). PLoS ONE 5(2): e9255. 2010. doi:10.1371/journal.pone.0009255. http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0009255. LĂ€st 25 april 2010.

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Uroxe&oldid=59519283”