Raymond Aron

Raymond Aron
Raymond Aron, 1956.
Född	Raymond Claude Ferdinand Aron 14 mars 1905 Paris sjätte arrondissement
Död	17 oktober 1983 (78 år) Paris fjärde arrondissement
Begravd	Montparnassekyrkogården
Medborgare i	Frankrike
Utbildad vid	École normale supérieure Institut d'études politiques de Paris Universitetet i Paris Lycée Condorcet Lycée Hoche
Sysselsättning	Journalist, professor, nationalekonom, publicist, sociolog, författare, statsvetare, filosof, universitetslärare
Befattning
Direktör, Centre de sociologie européenne (1960–1968) President, Institut français de sociologie (1961–1962) President, Société française de sociologie (1962–1964) Direktör, Centre européen de sociologie historique (1969–1983) Président de l'Académie des sciences morales et politiques (1976–)
Arbetsgivare	L'Express Institut d'études politiques de Paris Toulouse universitet Kölns universitet (1930–1931) École nationale d’administration (1946–1947) Combat (1946–1947) Le Figaro (1947–1977) École pratique des hautes études (1955–1967) Universitetet i Paris (1955–1968) Collège de France (1970–1978)
Politiskt parti
Rassemblement du peuple français (1947–) Franska sektionen av Arbetarinternationalen (1925–)
Maka	Suzanne Aron
Barn	Dominique Schnapper (f. 1934)
Föräldrar	Gustave Aron
Utmärkelser
Prix des Ambassadeurs (1962) Goethepriset (1979) Prix Aujourd'hui (1981) Erasmuspriset (1983) Toynbee Prize Pour le Mérite för vetenskap och konst Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Officer av Hederslegionen Kommendör av Akademiska palmen
Namnteckning
Redigera Wikidata

Raymond Claude Ferdinand Aron, född 14 mars 1905 i Paris, död där 17 oktober 1983, var en fransk filosof, journalist, sociolog och statsvetare, som blivit känd för sina skeptiska analyser av efterkrigstidens ideologiska trender i Frankrike vilka var influerade av marxism och kommunism. Han var vän till Jean-Paul Sartre, men de hade ofta avvikande uppfattningar i filosofiska frågor.

Biografi

Aron, som var son till en judisk advokat, studerade vid École Normale Supérieure där han lärde känna Jean-Paul Sartre (som blev hans vän och i intellektuellt hänseende opponent på livstid). Han blev nummer ett i sin agrégation i filosofi 1928, samma år som Sartre misslyckades att avlägga samma examen. 1930 doktorerade han i historiefilosofi vid École Normale Supérieure, och var under denna tid i hög grad påverkad av den tyska fenomenologin. När andra världskriget utbröt 1939, undervisade han i samhällsfilosofi vid universitetet i Toulouse, men sade upp sig från sin tjänst för att ta värvning i flygvapnet. Han lämnade Frankrike när det ockuperades 1940, begav sig till London där han lärde känna Charles de Gaulle, gick med i Forces françaises libres och 1940–1944 var han chefredaktör för deras tidning France Libre.

Vid krigsslutet 1945 återvände Aron till Paris för att undervisa i sociologi vid École Nationale d'Administration och Sciences Po, och vidhöll att Vichyregimen och Philippe Pétain valt det bästa av två onda alternativ när de samarbetat med Nazityskland under andra världskriget. Han och Sartre grundade tidskriften Les Temps Modernes 1945, men Aron medverkade endast under en kort tid. Från 1955 till 1968 undervisade han vid Sorbonne och 1970 till 1978 vid Collège de France.

Aron, som under hela sitt liv var verksam som journalist, var en inflytelserik kolumnist vid Le Figaro i trettio år, innan han blev medarbetare vid L'Express där han skrev politiska kolumner till sin död. Han var berömd som en liberal motvikt mot den populäre Sartre.

Med en liberalt präglad världsåskådning, var Aron pessimistisk till multinationella medborgarskap. I en artikel från 1947 förklarade han detta för en anakronism som var fullständigt oförenligt med ett internationellt system med suveräna stater.

Bibliografi

• La Sociologie allemande contemporaine, Paris, Alcan, 1935.
• Introduction à la philosophie de l'histoire. Essai sur les limites de l'objectivité historique, Paris, Gallimard, 1938.
• Essai sur la théorie de l'histoire dans l'Allemagne contemporaine. La philosophie critique de l'histoire, Paris, Vrin, 1938.
• L'Homme contre les tyrans, New York, Éditions de la Maison française, 1944.
• De l'armistice à l'insurrection nationale, Paris, Gallimard, 1945.
• L'Âge des empires et l'Avenir de la France, Paris, Défense de la France, 1945.
• Le Grand Schisme, Paris, Gallimard, 1948.
• Les Guerres en chaîne, Paris, Gallimard, 1951.
• La Coexistence pacifique. Essai d'analyse, Paris, Éditions Monde nouveau, 1953, under pseudonymen François Houtisse, med Boris Souvarine
• L'Opium des intellectuels, Paris, Calmann-Lévy, 1955. På svenska De intellektuellas opium 2023, Timbro
• Polémiques, Paris, Gallimard, 1955.
• La Tragédie algérienne, Paris, Plon, 1957.
• Espoir et peur du siècle. Essais non partisans, Paris, Calmann-Lévy, 1957.
• L'Algérie et la République, Paris, Plon, 1958.
• La Société industrielle et la Guerre; Tableau de la diplomatie mondiale en 1958, Paris, Plon, 1959.
• Immuable et changeante. De la IV × 10^{{{1}}} à la V × 10^{{{1}}} République, Paris, Calmann-Lévy, 1959.
• Dimensions de la conscience historique, Paris, Plon, 1961.
• Paix et guerre entre les nations, Paris, Calmann-Lévy, 1962.
• Le Grand Débat. Initiation à la stratégie atomique, Paris, Calmann-Lévy, 1963.
• Dix-huit leçons sur la société industrielle, Paris, Gallimard, 1963
• La Lutte des classes, Paris, Gallimard, 1964
• Essai sur les libertés, 1965.
• Démocratie et totalitarisme, 1965.
• Trois essais sur l'âge industriel, Paris, Plon, 1966.
• Les Étapes de la pensée sociologique, Paris, Gallimard, (1967).
• De Gaulle, Israël et les Juifs, Paris, Plon, 1968.
• La Révolution introuvable. Réflexions sur les événements de mai, Paris, Fayard, 1968.
• Les Désillusions du progrès, Paris, Calmann-Lévy, 1969.
• D'une sainte famille à l'autre. Essai sur le marxisme imaginaire, Paris, Gallimard, 1969.
• De la condition historique du sociologue, Paris, 1971.
• Études politiques, Paris, 1972.
• République impériale. Les États-unis dans le monde (1945–1972), Paris, Calmann-Lévy, 1973.
• Histoire et dialectique de la violence, Paris, Gallimard, 1973.
• Penser la guerre, Clausewitz (1976).
• Plaidoyer pour l'Europe décadente, Paris, Laffont, 1977.
• Le Spectateur engagé (entretiens), Paris, Julliard, 1981.
• Mémoires. 50 ans de réflexion politique, 2 volumes, Paris, Julliard, 1983, 1082 p.
• Les dernières années du siècle, Paris, Julliard, 1984.
• Le Marxisme de Marx, Paris, Fallois, 2002 (ISBN 2-87706-423-9) et en livre de poche, Paris, 2004 (ISBN 2-253-10800-6).
• Raymond Aron, spectateur engagé. Entretiens avec Raymond Aron. Durée : 2H30 - DVD - Éditions Montparnasse, (2005).
• De Giscard à Mitterrand : 1977-1983 (éditoriaux parus dans L'Express), préface de Jean-Claude Casanova. Éditions de Fallois, Paris, octobre 2005. 895 pages. ISBN 2-87706-570-7.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

Allmänna källor

• Filosofilexikonet, red. P. Lübcke, Stockholm 1988