Ymer

För andra betydelser, se Ymer (olika betydelser).

Ymer eller Yme^[1]^[2]^[3]^[4]^[a] (fornnordiska: Ýmir, "tvilling"),^[5] även Aurgelme,^[6] var det urväsen av jättesläkt i fornnordisk mytologi från vars kropp himlen och jorden skapades. Från begynnelsen rådde kaos, men i spänningen mellan de smältande dropparna från Nifelhem och gnistorna från Muspelhem i Ginnungagap uppstod den enormt väldige och tvekönade Ymer. Ur Ymers armsvett och från hans fötter föddes frostjättarna (rimtursarna). Urkon Audhumbla gav Ymer mjölk.

Audhumla livnärde sig på att slicka på stenar belagda med salt rimfrost, en sysselsättning som samtidigt skapade gudarnas förfader, Bure. Denne fick en son som hette Bor, som tillsammans med Bestla (en jättedotter) fick tre söner: Oden, Vile och Ve, (alternativt Oden, Höner och Lodur). Dessa dräpte Ymer och blodfödet blev så stort att de flesta frostjättarna drunknade i det, så när som på ett enda par: rimtursen Bergelme och hans husfolk. Från dessa härstammade de jättar som omtalas i myterna. De bosatte sig i Jotunheim uppe i fjällen.

Av Ymers kropp tillverkade gudarna världen. Av hans kött bildades jordmassan, av hans blod hav och sjöar, av hans tänder och ben bildades bergen, klipporna och stenarna, av håret skogen, av skallen himlavalvet och av hjärnan molnen. Hans ögon kastades upp på himlen för att bli sol och måne.

Ymers namn tvilling har diskuterats i ett jämförande perspektiv. Det är besläktat med Yama och Yima, indiska och iranska urgudar vars namn betyder "tvilling", samt latinets gemini.^[7] Att världen har skapats ur ett dödat urväsen är ett mytmotiv som förekommer i många kulturer.

Se även

Mytologi: Lista över jättar och jättedödare
Yama

Anmärkningar

↑ Väsendets namn finns ej i svenska källor; alla svenska namnformer är försvenskningar av isländska källor. Eftersom Ýmir är en ija‑stam har språkkunniga svenskar velat försvenska namnet som Yme med accent 2, en förment ljudlagsenlig form. Tiskriften Ymer inledde sitt första nummer med att skriva att tidskriften uppkallats efter ”ett väsende, som på fornnordiskt mål hette Ymir, på nyare norska och danska Ymer och som på nysvenskt tungomål borde heta Yme”. (Ymer första årgången, första häftet. Stockholm 1881.). Formen Ymer med accent 1 har dock blivit den vanligare. Tiskriften Ymer: ”formen Ymer kan dock på grund af långvarigt bruk anses vara häfdvunnen”.

Källor

Noter

↑ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, tredje omarbetade upplagan. Stockholm 1972. ISBN 91-37-05045-1
↑ Björn Collinder, Snores Edda. Stockholm 1970.
↑ Sverrir Jakobsson (2003). ”Kortare recensioner: Britt‑Mari Näsström, Fornskandinavisk religion. En grundbok”. Historisk tidskrift (Stockholm: Svenska historiska föreningen) 123 (4): sid. 651–652. ISSN 0345-469X. https://www.historisktidskrift.se/ht1/fulltext/2003-4/pdf/HT_2003-4_649-679_kortrecensioner.pd. Läst 4 november 2026.
↑ Nordisk familjebok första upplagan, artonde bandet, spalterna 99–100, artikeln ”Yme”. Stockholm 1894.
↑ Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 337 (Boydell& Brewer)
↑ Snorre Sturlasson, Johansson & Malm (2015), s. 36
↑ Simek (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 337

Skrift

Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236542. ISBN 9129593956
Snorre Sturlasson, Karl G, Johansson, K. G. (översättning) och Mats Malm (översättning), Snorres Edda. Anthropos, Gråbo 2015. ISBN 9789185722334.

[5] Väsendets namn finns ej i svenska källor; alla svenska namnformer är försvenskningar av isländska källor. Eftersom Ýmir är en ija‑stam har språkkunniga svenskar velat försvenska namnet som Yme med accent 2, en förment ljudlagsenlig form. Tiskriften Ymer inledde sitt första nummer med att skriva att tidskriften uppkallats efter ”ett väsende, som på fornnordiskt mål hette Ymir, på nyare norska och danska Ymer och som på nysvenskt tungomål borde heta Yme”. (Ymer första årgången, första häftet. Stockholm 1881.). Formen Ymer med accent 1 har dock blivit den vanligare. Tiskriften Ymer: ”formen Ymer kan dock på grund af långvarigt bruk anses vara häfdvunnen”.

[1] Björn Collinder, Den poetiska Eddan, tredje omarbetade upplagan. Stockholm 1972. ISBN 91-37-05045-1

[2] Björn Collinder, Snores Edda. Stockholm 1970.

[3] Sverrir Jakobsson (2003). ”Kortare recensioner: Britt‑Mari Näsström, Fornskandinavisk religion. En grundbok”. Historisk tidskrift (Stockholm: Svenska historiska föreningen) 123 (4): sid. 651–652. ISSN 0345-469X. https://www.historisktidskrift.se/ht1/fulltext/2003-4/pdf/HT_2003-4_649-679_kortrecensioner.pd. Läst 4 november 2026.

[4] Nordisk familjebok första upplagan, artonde bandet, spalterna 99–100, artikeln ”Yme”. Stockholm 1894.

[6] Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 337 (Boydell& Brewer)

[7] Snorre Sturlasson, Johansson & Malm (2015), s. 36

[8] Simek (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 337

[1]

[2]

[3]

[4]

[a]

[5]

[6]

[7]