78-varvare
78-varvare eller stenkaka[1] Àr en Àldre typ av grammofonskiva som var den dominerande typen av fonogram frÄn 1920-talet fram till vinylskivans genombrott pÄ slutet av 1950-talet.
BenÀmning
[redigera | redigera wikitext]Den samtida benÀmningen pÄ 78-varvare var bara "grammofonskivor" eller "skivor". Begrepp som "78-varvare" (eller "78:a") och "stenkaka" Àr retronymer uppkomna först nÀr det Àldre formatet började konkurreras ut av vinylskivan. Ett tag efter vinylskivans lansering kallades 78:or ofta för "standardskivor".[2]
BenĂ€mningen "78-varvare" syftar pĂ„ uppspelningshastigheten 78 varv per minut (till skillnad frĂ„n vinylskivans 33â eller 45). Det Ă„terfinns pĂ„ flera andra sprĂ„k, bland annat engelska ("78 rpm records", "78s"). Det Ă€r egentligen missvisande; frĂ„n början förekom en mĂ€ngd olika varvtal pĂ„ olika fabrikat, och det var först i mitten pĂ„ 1920-talet som just 78 blev standard. BenĂ€mningen "stenkaka" syftar pĂ„ att skivorna Ă€r betydligt hĂ„rdare Ă€n vinylskivorna. Det ses ibland pejorativt, sĂ€rskilt av skivsamlare. PĂ„ tyska anvĂ€nds namnet "Schellackplatten" efter det dominerande tillverkningsmaterialet schellack. Inte heller detta begrepp Ă€r dock heltĂ€ckande eftersom 78-varvare tillverkades i en lĂ„ng rad olika material (se nedan).
Historik
[redigera | redigera wikitext]
Den 8 november 1887 erhöll tysk-amerikanen Emile Berliner i USA patent pĂ„ den första grammofonen och dĂ€rmed ocksĂ„ de första grammofonskivorna. Dessa tidigaste skivor var mycket smĂ„ â endast 12,5 cm i diameter - enkelsidiga, tillverkade i etsad zink och hade en speltid pĂ„ endast en minut. De betraktades ursprungligen frĂ€mst som leksaker och det var ocksĂ„ som sĂ„dana de började tillverkas kommersiellt av firman KĂ€mmer und Reinhard 1889.
1890 grundade Berliner i USA sitt första egna skivbolag, American Gramophone Company. Det kom dock aldrig i gĂ„ng med nĂ„gon mer omfattande verksamhet och följdes i stĂ€llet cirka 1892â1893 av United States Gramophone Company som pĂ„ allvar lanserade grammofonen och 78-varvaren kommersiellt med början 1894. Bolaget skulle med tiden omvandlades till Victor, vilket Ă€r ett Ă€nnu existerande skivmĂ€rke inom Sony Music. Företaget öppnade 1898 en engelsk gren, The Gramophone Co. Den engelska grenen följdes samma Ă„r av det Ă€nnu existerande mĂ€rket Deutsche Grammophon i Hannover i Berliners hemland Tyskland. Den tyska fabriken blev vĂ€rldens första exklusivt inriktad pĂ„ massproduktion av just skivor och var inom nĂ„gra Ă„r uppe i produktionsvolymer pĂ„ flera miljoner skivor per Ă„r.
Parallellt med Berliners olika företag uppstod Àven andra tillverkare pÄ bÄda sidor om Atlanten. I Europa spelades en viktig roll av den i Tyskland bosatte svensken Carl Lindström, som redan 1896 grundat ett företag i Berlin för tillverkning av fonografer och nÄgra Är senare Àven började producera grammofoner och skivor under namnet Parlophon. 1911 förvÀrvade Lindström Àven Odeon, det mÀrke som 1904 lanserat den första dubbelsidiga grammofonskivan.
Början till slutet för 78-varvaren kom den 21 juni 1948 dÄ Columbia lanserade den första vinylskivan med varvtalet 33 varv/minut. RCA följde efter och lanserade i februari 1949 vinylsingeln med 45 varv/minut. 78:or fortsatte att produceras men i sjunkande antal och 1954 gick försÀljningen av vinylskivor för första gÄngen förbi 78-varvarna i USA. De sista 78:orna i detta land spelades in 1957 och större delen av vÀstvÀrlden följde snabbt efter. I Sverige tillverkade exempelvis det ledande skivbolaget Sonora sina sista 78-varvare 1958. I Asien och Latinamerika fortsatte dock nyproduktion av den Àldre skivtypen lÄngt in pÄ 1960-talet och det finns exempel pÄ skivor med Beatles utgivna pÄ 78-varvare i bland annat Indien.
Den sista 78-varvsskivan som slĂ€pptes i Sverige har ibland uppgivits vara den som spelades in i oktober 1972 vid invigningen av KB:s utstĂ€llning över "Sonora 40 Ă„r" och utkom i november samma Ă„r. PĂ„ den sjöng Harry Brandelius.[3] Dock slĂ€pptes inspelningar frĂ„n Ăberbrett'l pĂ„ Lundakarnevalen 1994 i form av en 78-varvare sĂ„ sent som 1998 (dock ej som stenkaka utan som en vinylskiva med mikrospĂ„r.[4] och Bröderna TrĂŒck gav ut en 78-varvare sĂ„ sent som 2010 med titlarna "Jag har en liten Radiola" och "Semesterjazzen".[5]
Tekniska variationer
[redigera | redigera wikitext]Vertikal och lateral gravyr
[redigera | redigera wikitext]Till skillnad frÄn föregÄngaren fonografcylindern vars ljudspÄr var ingraverat vertikalt (det vill sÀga gick upp och ner) var Berliners skivor graverade lateralt (i sidled), vilket ocksÄ i sinom tid skulle bli den dominerande standarden bland andra tillverkare. SÀrskilt under mediets tidigaste historia gjorde problem med olika patent dock att Àven skivor med vertikal gravyr producerades. De mÀrken som lÀngst och med störst framgÄng höll kvar vid denna teknik var amerikanska Edison (till 1929) och franska Pathé (till 1932 i Frankrike, till 1925 i övriga lÀnder). Det kan noteras att bÄda dessa mÀrken hade börjat som tillverkare av fonografer och dÀrför hade vana och erfarenhet av vertikal teknik.
Bland andra mer kÀnda skivmÀrken som i början av sin existens (fram till ca 1920) av frÀmst legala skÀl tvingades anvÀnda den vertikala tekniken mÀrks Okeh och Grey Gull. Det fanns ocksÄ vissa mÀrken som experimenterade med en "universell" gravyr som skulle kunna lÀsas av grammofoner avsedda för sÄvÀl laterala som vertikala skivor. Ett av de skivbolag som gjorde skivor med universalspÄr var amerikanska The Arto Company, som marknadsförde sina skivor med devisen "universal record plays well on any talking machine". Bolaget anvÀnde en metod att gravera ljudspÄret i 45 graders vinkel. Arto tillverkade dessa skivor frÄn Är 1920 till 1923. Ljudkvaliteten var inte mycket sÀmre Àn dÄtidens "standard".
Format och speltid
[redigera | redigera wikitext]De tidigaste 78-varvarna var i regel mycket smÄ med kort speltid. Med tiden kom dock framför allt tvÄ standardformat att utkristallisera sig: 25 cm (10 tum) respektive 30 cm (12 tum). Speltiden för de respektive formaten var 3 till 3,5 respektive cirka 5 minuter. Det större formatet anvÀndes företrÀdesvis för inspelningar av klassisk musik, medan populÀrmusik nÀstan uteslutande förekom pÄ det betydligt vanligare 25 cm-formatet.
SÀrskilt under sent 1920-tal förekom Ätskilliga försök att genom tÀtare gravyr kunna fÄ in lika mycket speltid som en ordinarie 25 cm skiva pÄ mindre format (i regel 20 cm/8 tum). Problemet med dessa var dock att de tunnare vÀggarna mellan spÄren gjorde att dessa skivor slets snabbare nÀr de spelades med tidens tunga tonarmar. Exempel pÄ mÀrken som helt eller delvis tillverkades i 20 cm-format Àr brittiska Broadcast och Edison Bell Radio, tyska Orchestrola och de svenska "varuhusmÀrkena" Dixi och Silverton.
Enkel- och dubbelsidiga skivor
[redigera | redigera wikitext]Fram till 1904 var alla 78-varvare enkelsidiga, det vill sĂ€ga hade endast gravyr pĂ„ skivans ena sida. PĂ„ baksidan pressade man i stĂ€llet in saker som skivbolagets logotyp eller klistrade pĂ„ lappar med fakta om den inspelade artisten. Det första bolaget att introducera dubbelsidiga skivor var tyska Odeon och det nya konceptet spred sig snabbt till andra bolag. För vissa typer av inspelningar â frĂ€mst av klassisk musik med prestigetunga artister sĂ„som Enrico Caruso â bibehölls det enkelsidiga formatet av "exklusivitetsskĂ€l" lĂ€ngre. De sista sĂ„dana enkelsidiga skivorna (pĂ„ Victor och His Master's Voice) kom ut sĂ„ sent som omkring 1923.
Tillverkningsmaterial
[redigera | redigera wikitext]
Emil Berliners tidigaste skivor tillverkades, som ovan nÀmnts, i zink. Vid inspelning överdrogs metallen med en blandning av bland annat bivax dÀr ljudspÄret graverades varefter detta sedan etsades in i den underliggande metallen genom ett syrabad. Dessa zinkskivor kunde dock bara framstÀllas i ett exemplar vardera, och för att kunna pressa flera skivor frÄn varje inspelning experimenterade Berliner under de nÀrmaste Ären med ett flertal olika material, dÀribland celluloid och hÄrt gummi. FrÄn 1895 pressades hans skivor dock konsekvent i en i USA uppfunnen pressmassa. Den exakta sammansÀttningen varierade frÄn tillverkare till tillverkare, men utgjordes av ungefÀr tvÄ tredjedelar mineralpulver bundet med shellack, med bomullsfibrer som armering. Dessutom tillsattes smÄ mÀngder glidmedel för att skivorna lÀttare skulle slÀppa frÄn pressformarna samt kimrök dÄ den naturliga smutsgrÄ/brunsvarta fÀrgen frÄn blandningen av skiffer- och kalkstenspulver ansÄgs oönskad. Det Àr frÄn detta material den nÄgot nedsÀttande benÀmningen stenkaka hÀrstammar.
Schellack blev det dominerande men inte enda tillverkningsmaterialet under huvuddelen av 78-eran. SÀrskilt Ären kring 1930 experimenterades med ett flertal andra, delvis lÀttare och mjukare material. Ett av dessa var durium, ett plastmaterial som pressades i ett tunt lager ovanpÄ ett underlag av styv papp. Andra bolag som amerikanska Flexo, engelska Goodson och tyska Phonycord tillverkade skivor helt i plast, ofta transparenta och fÀrgglada. Gemensamt för dessa alternativa material var dock att de i regel inte var tillrÀckligt tÄliga mot de tunga och grova avspelningsmekanismer som de flesta av tidens skivspelare var utrustade med.
FrÄn 1940-talet och framÄt kom vissa 78:or att pressas i det plastmaterial som senare skulle möjliggöra LP-skivan, vinyl. Till de tidigaste exemplen pÄ detta hör det mÀrke, V-Disc, som det amerikanska försvaret tillverkade sÀrskilt för sina trupper under andra vÀrldskriget.
Andra skivformat
[redigera | redigera wikitext]Klassiska mÀrken
[redigera | redigera wikitext]- Sonora, under lÄng tid det ledande svenska skivbolaget.
- Parlophone, Englands frĂ€msta mĂ€rke inom jazz 1920â1930.
- His Master's Voice, med den berömda etiketten med en hund som lyssnar pÄ en vevgrammofon.
- Odeon, den största tyska skivutgivaren, med export över hela Europa.
- Okeh, var först med musikgenrerna blues, gospel och jazz.
- Columbia, vÀrldens Àldsta skivmÀrke.
- Pathé, ett franskt skivbolag som var ett av de ledande i vÀrlden mellan 1890 och 1930.
- Brunswick, ett amerikanskt skivbolag med stor produktion Àven i Europa.
- Rolf Winner SuccĂ©s, ett skivbolag 1918â1920 som drevs av revykungen Ernst Rolf.
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Stenkaka i Nationalencyklopedins nÀtupplaga.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- â Svenska Akademiens ordbok: Stenkaka
- â Svensk uppslagsbok 2 uppl, bd 11. 1949. sid. 1059
- â âSvensk mediedatabasâ. http://smdb.kb.se/catalog/id/000089187. LĂ€st 3 juni 2011.
- â Ueberbrett'l pĂ„ Svensk mediadatabas
- â âBröderna TrĂŒck â diskografiâ. Arkiverad frĂ„n originalet den 22 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180122181645/http://www.brodernatryck.se/diskografi.html. LĂ€st 22 januari 2018.
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]- Read, Oliver, The Recording and Reproduction of Sound, Revised and Enlarged Second Edition. (1952)
Externa lÀnkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör 78-varvare.- "78-varvsepoken" frÄn Kungliga bibliotekets samlingsblogg 22 oktober 2020
| ||||||||||||||||||||
